Karolina Westberg

En enmanssport i lag
 
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen - Ridsporten.. Vår älskade, konstiga sport som växte fram långt innan vi föddes. Vi sitter på ryggen av ett 500kg stort djur, stoppar in en metallbit i munnen som vi styr med, lika så våra vikt hjälper. Hästen lyssnar på oss. Den svänger till vänster när vi omfördelar våra vikthjälper och gör en minimal rörelse i våra händer. Vi trycker med skänkeln och klappar hästen på halsen för att tala om för den att den är duktig. Vi. Vi små, små människor som inte borde ha en chans mot ett sådant sotrt och starkt djur. Vi, små, små människor har ledarrollen, fast vi är en tiondel av hästen. Fast det häftigaste av allt - vi har samspel. Vi kan leda hästen utan några som helst medel och den följer efter. Vi kan hoppa över metershöga hinder och vi kan dansa på en dressyrbana. Vi. Du och jag. Jag och Nelli. 
 
Ridsporten är en enmanssport i lag, och du kanske undrar vad jag menar med det? Jo, vi är ensamma. Jag är ensam med Nelli. Hon och jag är ett lag, men jag är ensam människa, vilket ur et humanskt perspektiv innebär att det är en enmanssport, jag jobbar solo. Men är det verkligen så? Kan man verkligen jobba ensam för att ta sig framåt i denna sport? 
Nej. 
Svaret är nej. 
Det går inte
För visst är det så att när du kommer till en hopptävling och ska in på framhoppningen själv så har du ingen chans. Du har ingen där som kan hjälpa dig att sänka eller höja dina framhoppningshinder. Du har ingen där som kan säga hur du ska göra, eller hålla din häst när du ska gå banan. Du är körd, för helt ärligt, du klarar dig inte själv. 
 
"Ridsporten är en enmanssport" stämmer inte. Du behöver ha någon där. Du behöver ett team. Du behöver bra foder, du behöver bra hovslagare, du behöver bra tränare och du behöver hjälp på framhoppningen. Fine, du kan räkna bort allt som hovslagare och foder, för det kan du köpa själv. Du kan räkna bort tränare, för dit kan du också ta dig själv, men du kommer aldrig kunna räkna bort det faktum att du inte kan stå själv på framhoppningen utan någon som helst hjälp, and trust me, jag om någon vet, för jag hade aldrig ett team som barn.
 
Att befinna sig på en ponnytävling är intressant. Man ser barnens föräldrar stå på framhoppningen och hjälpa sina duktiga barn, men har ni någonsin sett någon av mina föräldrar där? 
Nej
Jag var det där barnet som fick klara allting själv. Jag fick fråga någon väns mamma om hon kunde hålla min ponny medans jag sprang banan. Jag fick hoppa fram med den som red innan mig och hoppas på att jag skulle hinna hoppa en gång innan de höjde. Visst kunde jag be någon att höja och sänka, för på Gotland är alla väldigt hjälpsamma, men hade detta varit på fastlandet hade jag aldrig haft en chans. 
 
Under en tävling när jag var iväg med Div.1 laget på Strömsholm frågade jag vänligt en mamma om hon kunde sänka ner hindret en gång åt mig, och fick ett snäsigt svar tillbaka - Nej?! Det ska du ha med dig någon som kan fixa!
Jag tappade luften och tårarna trängde sig på starkt bakom ögonlocken, för är det någonting jag alltid saknat så är det hästföräldrar. Jag har alltid önskat att mamma skulle våga hålla i min häst medans jag gick banan. Jag har alltid önskat att mamma eller pappa skulle stå på framhoppningen för att höja och sänka mina hinder, men jag har inte det. Jag har inte det intresset hemifrån och det var just därför det brast. Jag valde aldrig att vara ensam om mitt intresse. Jag valde aldrig att stå där helt ensam på en framhoppning och jag valde inte att leta efter någon som kunde hålla min häst medans jag gick banan, för är det någonting som är säkert så är det att jag helst av allt hade velat lämna min häst till min mamma. 
 
Jag, som alltid varit ensam har funderat på olika lösningar. Kanske skulle man kunna boka i samband med anmälan i TDB att man vill ha hjälp på framhoppningen? Kanske skulle hen kunna stå där och hjälpa de som inte har någon hjälp att höja och sänka? Det finns ju ändå alltid personer som jobbar på tävlingen, och jag kan lova att ut ett sådant ensamt perspektiv som mitt hade all hjälp behövts. 
Sporten är ingen enmanssport. Man behöver andra lika mycket som man behöver sig själv och sin häst. Man kan inte hoppa av mellan varje gång man ska höja, man kan inte vifta med en trollstav för att sänka mellan en annan ryttare och man kan inte ta för givet att någon annans mamma vill hjälpa till, för de har såklart fokus på sitt barn. 
Sporten är en ensam sport. Man är ensam människa i stallet, under ridpassen och när man mockar boxen, men man behöver sitt team. Man behöver ett lag. Häst, ryttare och en som kan hjälpa till. 
 
Jag måste poängtera att jag ändå är lyckligt lottad. Tänk att JAG som har föräldrar som är LIVRÄDDA för hästar fick min första ponny när jag var 13. Tänk att mamma stått ute i kalla minusgrader för att vara med mig på träning eller ta kort på mig i snön. Tänk att pappa kör mig även om hanns intresse står på -7, men de gör det för mig. De gör det för att de älskar mig och vill att jag ska göra det jag älskar. De har alltid funnits där när jag behövt dem. De har åkt till stallet för att mocka om jag varit sjuk eller inlagd. De har stöttat mig ekonomiskt sedan jag var pytteliten och de har velat följa med på tävling ibland, även om de inte har en aning om hästen hoppar fint eller inte, eller om jag rider bra eller dåligt. De har ingen aning, men de har alltid funnits där. 
 
Så, vad vill jag då komma fram till med detta inlägg? Kanske vill jag upplysa ryttarsverige om att det är oerhört jobbigt att vara ensam och att det praktiskt taget inte funkar utan hjälp på en framhoppning. Kanske vill jag lägga fram som förslag att man samtidigt som man anmäler tävling kan anmäla hjälp på framhoppning också, eller hjälp att hålla hästen under tiden det är bangång? Jag vet inte, men som det är nu har de ryttare som inte har samma backup det oerhört svårt, och jag önskar av hela mitt hjärta att alla ni ensamma där ute hittar någon som kan hjälpa er! 
 
Ridsporten, en enmanssport i lag
 
Serie-hoppning
 
Tävling 15/4 HRK
And it's time. Inlägget om förra tävlingen som var på hemmaklubben HRK - Hoburgs rid- och körklubb där jag red 90cm och 1m. Here we go:
 
90cm. 
What to say. Jag kände inte att jag fick henne på bakbenen och till sista hindret tappade jag allt. Alltså ett stopp som jag. Red om och kom över efter lite övertygelse, men stoppet var enbart för att jag inte red för fem öre. Varken tidigare under banan eller då, så ja.. Det tog helt enkelt stopp till slut. Jag valde dock att klippa bort den delen, just för att jag är så missnöjd över ridningen. Som ni ser så har jag väldigt svårt med linjer också. Har svårt att stega och att veta hur många galoppsprång x antal m är, men brukar utgå från att 20m är 5 och räkna där ifrån. Har även svårt att veta hur stora språng Nelli tar. På Micke-träningarna behöver jag rida på vissa gånger för att räcka fram, men samtidigt kanske han länger avstånden just för att vi ska få fram hästarna? Eller så är jag bara knäpp i min tanke? Ingen aning. Jag har i alla fall inte hittat allt det där med linjer än
 
OBS!! Jag märkte nu att jag skrivit "själ" istället för "skäl" HAHAHAHHHAHAHHAHA!!!!
 
1m gick bättre. Jag valde att för första gången sedan jag fick Nelli att sätta på ponnysporrar för att få fram henne mer, och helt ärligt fick jag en ny häst. Eller kanske snarare ny ridning. Jag fick henne mer fram för skänkeln och mer expblosivitet, vilket behövdes. Grunden nollades och omhoppning började. Första och andra hindret gick bra, men sedan glömde jag banan. Jag var på väg bortom räcket med grodor och tänkte svänga snett igenom där, men sa "Vart f*n?" för mig själv och banpersonalen skrek "HÄR", MEN vi hann inte, det blev för vingligt och snett. Det syns inte på filmen hur oerhört vingligt det blev och jag förstår att hon stannade. (ni kan jämföra med hur jag red på det i grunden) Hade jag varit lite mer på hade vi säkerligen kommit över, men det hade blivit väldigt snett och det bästa hade ju såklart varit om jag kom ihåg banan istället, men icke. Jag HATAR att starta tidigt i startfältet just för att jag har svårt att lära mig banor, framför allt under press. Det går inte. Det fastnar liksom inte. Det låser sig precis som det gjorde på Idols solomoment, jag stänger av och kan inte nå mig själv. Nåväl. Vi red på hindret igen och rev det, sen rev vi även det sista hindret på banan, men det klippte jag bort det med. Resultatet blev alltså 0-14 då tidsfel tillkom efter stoppet. 
 
 
Jag är oerhört irriterad på mig själv och min ridning, men samtidigt kanske jag inte ska vara det? Just nu är jag själv. Josefin har ingen häst vilket innebär att vi inte hoppar ihop, vi åker inte ihop osv osv och det är, som ni säkert redan vet, hon som alltid hjälpt mig sedan jag började rida hos henne. Nu är jag själv och det är ännu lite vilset. Hela förra året låg jag på sjukhus och tappade mer än ni någonsin kan ana, där ibland rutin. Jag hade ingen aning om hur lång tid det tar att rida fram, när jag ska sitta upp eller någonting över huvud taget. Jag glömmer ibland hur jag ska rida osv osv, men samtidigt är det ju upp till mig. Har jag inte Josefin längre så har jag inte, och det ska jag lösa. Visst, hon körde mig, men hon hade Stella och kunde såklart inte hjälpa mig då. Hon har inte heller kunnat hjälpa mig i vardagens ridning lika mycket som förut, näst intill ingenting, så ja, jag är själv och det är ovant. Jag har ingen på marken som säger hur jag ska göra längre, och jag inser nu hur mycket hon faktiskt hjälpt mig. Men nu måste jag lära mig allt själv. Jag måste se mina svaga sidor, jag måste veta om jag ska göra si eller så och ja.. Det är svårt just nu och jag känner mig lite vilsen, men det kanske ordnar sig snart. Ju mer rutin jag får ju bättre kommer det gå, men jag kommer behöva en tränare på vägen och jag hoppas såklart att Josefin kan hjälpa mig snart igen, annars får jag gå en lite längre och betydligt tuffare väg, framför allt eftersom det inte finns någon annan jag hällre rider för än henne. 

Josefin ♥
     ↓
 
Jaja, jag får trösta mig med att hon alltid ALLTID fanns för mig förut och att hon har världens absolut finaste dotter! Fina Stella ♥