Karolina Westberg

Grattis på 25-årsdagen Johanna!

Ett sent och gråtande försök till att spela in min låt till dig i all denna sorg. Ett "grattis på födelsedagen" har aldrig varit både så svårt och så enkelt som det är idag, för idag är din dag, även om jag inte kan känna din fysiska kontakt och ge dig en bamsekram i din lila klänning och lockiga hår. 25 år, hörrö, vilken tant du är, ändå så ung bland alla änglar i himmelen. Jag hoppas att du fortfarande har lika roligt med oss som du hade när du fanns här. Att du skrattar lika högt och att vi får lika många tillsägelser om att vi låter för för mycket i vårt genuina skratt! Och du, kom ihåg att vi älskar dig minst lika mycket nu som förut även om du till slut inte orkade mer. Självklart önskar vi att du hellre var här, men ingen kommer någonsin döma dig och tycka du var svagt eller självisk, för är det någonting du är så är det inte svag även om många anser att det du "valde" är det, svagt och själviskt alltså, men tro mig, vi som såg din kamp varje dag förstår dig. Johanna, min fina, fina vän, det är dagar som denna man faktiskt inser vad man förlorat. Men du, vi ses! Det vet jag <3 
---------
Looking at the picture where you laugh every day. It's the last one, since you flew away. I'm thinking about the green light who hit your face when you smiled and danced your last night away.

I remember what I did, what I saw what they said, when they told me you'd left it was acing in my head. I remember what I did in the car on my way, I did scream and cry, the pain didn't go away.

I wonder if you can see me now?
I wonder if you saw the light?
I wonder if you have it better now, better now?

I wanna be like an angel
Like an angel
So I can heare you, and feel you and heare your voice again

I wanna be like an angel
Like an angel
So I can see you, and feel you and hear your heart beating again
But I'm only human

Hey my little angel are you near when i cry are you hugging me when I’m feeling down? Are you sitting next to me around the table with our friends when we're laughing our breaths away?

We wonder if you can see us now
We wonder if you saw the light
We wonder if you have it better now, say its better now!

I wanna be like an angel
Like an angel
So I can see you, and feel you and hear your voice again

I wanna be like an angel
Like an angel
So I can see you, and feel you and hear your heart beating again

Can you see me, as I see you
Can you feel me as I feel you
Can you see whats going on inside of me when I’m thinking bout how it used to be
Can you see us, as we see you
Can you feel us as we feel you?

I wanna be like an angel
Like an angel
So I can see you, and feel you and hear your voice again

I wanna be like an angel
Like an angel
So I can see you, and feel you and hear your heart beating again

But I'm only human

 
 
Jag sjunger i Sveriges kommande storfilm
 
Okej, nu är det spikat och klart för mig att berätta. 
Ni som följer mig vet att jag haft ett projekt till 2018, ett hemligt sådant, MEN NU HÖRRNI, NU kan jag presentera det! : 
Jag sjunger i Sveriges nästa storfilm "Unga Astrid" som handlar om Astrid Lindgrens resa kort sagt, där Alba August spelar huvudrollen. Scenen ni kommer höra min röst i är filmens näst största scen, men mer än så kan jag inte säga. Detta gör jag med samma producent som bokade upp mig och spelade in IKEA-låten, I've got my mind set on you som ni kan höra i klippet nedan. Imorgon vankas det studio och inspelning igen, sedan blir det säkerligen ännu en gång. Kul, minst sagt! Så ni får kolla på den när den släpps och se om ni hör mig!
 
HÄR kan ni läsa en kort intervju

Filmen släpps 2018
 
En enmanssport i lag
 
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen - Ridsporten.. Vår älskade, konstiga sport som växte fram långt innan vi föddes. Vi sitter på ryggen av ett 500kg stort djur, stoppar in en metallbit i munnen som vi styr med, lika så våra vikt hjälper. Hästen lyssnar på oss. Den svänger till vänster när vi omfördelar våra vikthjälper och gör en minimal rörelse i våra händer. Vi trycker med skänkeln och klappar hästen på halsen för att tala om för den att den är duktig. Vi. Vi små, små människor som inte borde ha en chans mot ett sådant sotrt och starkt djur. Vi, små, små människor har ledarrollen, fast vi är en tiondel av hästen. Fast det häftigaste av allt - vi har samspel. Vi kan leda hästen utan några som helst medel och den följer efter. Vi kan hoppa över metershöga hinder och vi kan dansa på en dressyrbana. Vi. Du och jag. Jag och Nelli. 
 
Ridsporten är en enmanssport i lag, och du kanske undrar vad jag menar med det? Jo, vi är ensamma. Jag är ensam med Nelli. Hon och jag är ett lag, men jag är ensam människa, vilket ur et humanskt perspektiv innebär att det är en enmanssport, jag jobbar solo. Men är det verkligen så? Kan man verkligen jobba ensam för att ta sig framåt i denna sport? 
Nej. 
Svaret är nej. 
Det går inte
För visst är det så att när du kommer till en hopptävling och ska in på framhoppningen själv så har du ingen chans. Du har ingen där som kan hjälpa dig att sänka eller höja dina framhoppningshinder. Du har ingen där som kan säga hur du ska göra, eller hålla din häst när du ska gå banan. Du är körd, för helt ärligt, du klarar dig inte själv. 
 
"Ridsporten är en enmanssport" stämmer inte. Du behöver ha någon där. Du behöver ett team. Du behöver bra foder, du behöver bra hovslagare, du behöver bra tränare och du behöver hjälp på framhoppningen. Fine, du kan räkna bort allt som hovslagare och foder, för det kan du köpa själv. Du kan räkna bort tränare, för dit kan du också ta dig själv, men du kommer aldrig kunna räkna bort det faktum att du inte kan stå själv på framhoppningen utan någon som helst hjälp, and trust me, jag om någon vet, för jag hade aldrig ett team som barn.
 
Att befinna sig på en ponnytävling är intressant. Man ser barnens föräldrar stå på framhoppningen och hjälpa sina duktiga barn, men har ni någonsin sett någon av mina föräldrar där? 
Nej
Jag var det där barnet som fick klara allting själv. Jag fick fråga någon väns mamma om hon kunde hålla min ponny medans jag sprang banan. Jag fick hoppa fram med den som red innan mig och hoppas på att jag skulle hinna hoppa en gång innan de höjde. Visst kunde jag be någon att höja och sänka, för på Gotland är alla väldigt hjälpsamma, men hade detta varit på fastlandet hade jag aldrig haft en chans. 
 
Under en tävling när jag var iväg med Div.1 laget på Strömsholm frågade jag vänligt en mamma om hon kunde sänka ner hindret en gång åt mig, och fick ett snäsigt svar tillbaka - Nej?! Det ska du ha med dig någon som kan fixa!
Jag tappade luften och tårarna trängde sig på starkt bakom ögonlocken, för är det någonting jag alltid saknat så är det hästföräldrar. Jag har alltid önskat att mamma skulle våga hålla i min häst medans jag gick banan. Jag har alltid önskat att mamma eller pappa skulle stå på framhoppningen för att höja och sänka mina hinder, men jag har inte det. Jag har inte det intresset hemifrån och det var just därför det brast. Jag valde aldrig att vara ensam om mitt intresse. Jag valde aldrig att stå där helt ensam på en framhoppning och jag valde inte att leta efter någon som kunde hålla min häst medans jag gick banan, för är det någonting som är säkert så är det att jag helst av allt hade velat lämna min häst till min mamma. 
 
Jag, som alltid varit ensam har funderat på olika lösningar. Kanske skulle man kunna boka i samband med anmälan i TDB att man vill ha hjälp på framhoppningen? Kanske skulle hen kunna stå där och hjälpa de som inte har någon hjälp att höja och sänka? Det finns ju ändå alltid personer som jobbar på tävlingen, och jag kan lova att ut ett sådant ensamt perspektiv som mitt hade all hjälp behövts. 
Sporten är ingen enmanssport. Man behöver andra lika mycket som man behöver sig själv och sin häst. Man kan inte hoppa av mellan varje gång man ska höja, man kan inte vifta med en trollstav för att sänka mellan en annan ryttare och man kan inte ta för givet att någon annans mamma vill hjälpa till, för de har såklart fokus på sitt barn. 
Sporten är en ensam sport. Man är ensam människa i stallet, under ridpassen och när man mockar boxen, men man behöver sitt team. Man behöver ett lag. Häst, ryttare och en som kan hjälpa till. 
 
Jag måste poängtera att jag ändå är lyckligt lottad. Tänk att JAG som har föräldrar som är LIVRÄDDA för hästar fick min första ponny när jag var 13. Tänk att mamma stått ute i kalla minusgrader för att vara med mig på träning eller ta kort på mig i snön. Tänk att pappa kör mig även om hanns intresse står på -7, men de gör det för mig. De gör det för att de älskar mig och vill att jag ska göra det jag älskar. De har alltid funnits där när jag behövt dem. De har åkt till stallet för att mocka om jag varit sjuk eller inlagd. De har stöttat mig ekonomiskt sedan jag var pytteliten och de har velat följa med på tävling ibland, även om de inte har en aning om hästen hoppar fint eller inte, eller om jag rider bra eller dåligt. De har ingen aning, men de har alltid funnits där. 
 
Så, vad vill jag då komma fram till med detta inlägg? Kanske vill jag upplysa ryttarsverige om att det är oerhört jobbigt att vara ensam och att det praktiskt taget inte funkar utan hjälp på en framhoppning. Kanske vill jag lägga fram som förslag att man samtidigt som man anmäler tävling kan anmäla hjälp på framhoppning också, eller hjälp att hålla hästen under tiden det är bangång? Jag vet inte, men som det är nu har de ryttare som inte har samma backup det oerhört svårt, och jag önskar av hela mitt hjärta att alla ni ensamma där ute hittar någon som kan hjälpa er! 
 
Ridsporten, en enmanssport i lag