Karolina Westberg

 
Livet med mitt minne = har noll koll på vad jag sagt och inte, så har jag redan sagt allt detta kan ni strunta i att läsa, annars... Ja, annars finns det här.
 
5 december 2016 fick jag ett samtal tidigt på kvällen. Mamma kom in till mig där jag satt i min säng och gjorde "ingenting". "Jag har en tråkig sak att berätta" sa mamma och jag tänkte direkt på Michelle. "NEJ!!! NEJ!! HON ÄR INTE DÖD, HON HAR INTE SKADAT SIG?!?!?!". Samma sekund ringer min telefon där jag ser Michelles namn och bild och blir lättad som aldrig förr. Med mamma sittandes bredvid mig och Michelle i luren fick jag höra orden - Johanna har gått bort Karro
Jag kastade på mig kläderna och lämnade huset för att åka in till Visby till Michelle. Inte en enda tår kom under tiden jag var hemma, utan istället kom alldeles för många panikattacker i bilen. HUR kör man med panikattack kan man fråga sig, men på något vis går det per automatik (de flesta gånger i alla fall, en gång körde jag av vägen, men det är en annan historia). Någon vecka senare var begravningen som kan varit bland det jobbigaste jag varit med om, dessutom skulle jag sjunga två låtar.
 
Idag, några månader senare är allt lite lättare, men än kan jag inte förstå att det verkligen har hänt. Jag skriver ofta till henne på facebook, skickar bilder på snapchat och önskar att jag på något vis skulle kunna få den där läskvittensen, men den kommer aldrig. Den kom inte den 5/12 och inte idag heller. 
Ibland känns det så jobbigt bara. Tårarna faller ofta ner för kinderna när jag tänker på att jag faktiskt aldrig kommer få ett svar på mina meddelanden. Hon kommer inte skratta så där fantastiskt som bara hon kunde - hon kommer inte. 

(utdrag från vissa meddelanden till henne via FB)

2016-11-28 18:22
Jag saknar dig, och älskar dig! Vi ses i himmelen min fina vän!
 
2016-11-28 20:14
Snälla kom tillbaka! Jag saknar dig så mycket!!! Gråter och gråter och gråter. Jag önskar jag kunnat rädda dig! Sov gott, jag älskar dig!

2016-11-30 20:19
Jag saknar dig! Snälla kom tillbaka!!!!
Du ligger bara på IVA och ska vakna snart, snälla, vakna!

DEN 18 JANUARI 21:57
Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar digJag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig

Idag 
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, och än idag kan jag inte förstå att du är borta från jordens yta, men inte ur våra tankar. Du finns även om vi inte alltid kan se dig. Johanna, jag saknar dig! Var eviga sekund



Även ikväll rinner tårarna ned för mina kinder av vetskapen att hon inte finns i fysisk-person längre. Jag kommer aldrig någonsin få se henne igen. Jag kommer aldrig någonsin se henne i sin lila-blommiga klänning, brunbränd efter en promenad med hunden. Aldrig. Förstår ni? ALDRIG? Jag förstår inte
Jag tänker så ofta på Johannas mamma också och pratar med henne ibland. Tänk hur hon har det? Trots detta är hon så otroligt stark. Fina "A"! 
 
Johanna, snälla snälla SNÄLLA kom tillbaka! Snälla! Jag ber dig! Jag ber till gud, jag ber till Buddah, jag ber till himmelen och jorden. SNÄLLA GE OSS HENNE TILLBAKA!!!! 
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket och jag önskar så att jag kunde få se dig igen! Att du, jag, Michelle och Maja skulle sitta runt bordet igen och skratta tills vi inte längre fick någon luft och tills tårarna föll ned för våra kinder med kramp i magen. Du, jag och vi!
Jag kommer snart och hälsar på dig igen och tänder ett nytt ljus. Snart kommer din gravsten också! Det kommer bli så fint vid dig! Jag och Michelle kommer med blommor också, som vanligt! Och stannar och pratar en stund! 
We miss you!
I miss you