Karolina Westberg

När allting sitter - hoppning - film
 
Dag efter dag har jag försökt rida in mig på det nya ridsättet. Jag har försökt ta till mig av all feedback jag fått, oavsätt vad. Det har kunnat vara något "så simpelt" som att tummarna ska peka uppåt och vara avslappnad i armarna, till att rida fram fram fram. "Så simpelt" är det dock inte. Efter ÅR med tummar som pekat mot varandra istället för uppåt och efter ÅR i samlad form och no power i bakbenen är det inte "så simpelt", det är JÄTTESVÅRT och jag vet inte hur många gånger jag HATAT ridpassen just för att jag varit tvungen att rida så tvärt emot vad jag var van vid. Jag tyckte det kändes flängigt, vilket det till en början var då vi höll balansen hos varandra, istället för att ha varsin egen balans, men NU, ÄNTLIGEN!!! Har det gett resultat. Nelli är DÄR direkt. Hon har blivit mjuk och följsam, bakdelen är igång och hon jobbar bra. Vi båda har vår egen balans, och hur svårt det än är tänker jag på tummarna hela tiden och har märkt att jag i princip måste tänka och känna som att tummarna pekar utåt istället för rakt upp för att det ska bli rätt. Varför är tummarna sådan big-deal kanske ni undrar? Och sanningen är att jag alltid varit väldigt låst i mina armar. De har varit stelfrusna i princip, och de ska såklart vara följsamma. Så fort tummarna pekar uppåt på mig blir mina armar mer följsamma, then I'm happy!
 
Igår satt ALLT. Alla distanser, alla övningar (ni fick inte se så många då vi inte filmade  första, men där skulle vi galoppera till mitten av långsidan där vi skulle vända rätt upp och göra halt någon enstaka meter fram. Sedan skulle vi rida serpentiner mellan galoppbomarna i trav vilket gick super!!). Åh, jag är så glad! ÄNTLIGEN börjar allt slit ge resultat, och jag är glad att jag fortsatte även om jag avskydde ridpassen. Allt satt. ALLT! 
Äntligen!