Karolina Westberg

BYTER STALL - Flyttvlog

Här är en spontan-vlog från de två dagarna jag bytte stall från fina, fina Lye, till mysiga Stånga där vi hade hästarna förut. För er som undrar så kommer jag flytta tillbaka till Lye så fort seminsesången är slut, så det har inte hänt någonting, utan flytten har varit planerad enda sedan jag kom till Lye. Som sagt så flyttar jag tillbaka så fort sesången är över!
 
 
Lättare hoppning inför tävling
 
Här är en film på sista hoppningen innan förra tävlingen som blev inställd pga min sjukdom. Tanken var banhoppning fast enkelt. Jag ville mest känna på allt lite.
Jaja, här är filmen i alla fall! 
 
Long time no see
Heeeeej på er igen efter ca si sådär.... hm... en evighet..
Det som hänt sedan sist är massor, samtidigt som inte så mycket. Jag vet att alla ni läst min instagram, där jag publicerade ett inlägg:

Livet är en dans på rosor, och med det menar jag inte som alla andra.

 En ros består av en lång stjälk. En stjälk som blir till blad som sedan toppas av en oerhört vacker och ståtlig blomma. Blomman i mitt liv är Nelli, mina vänner, min familj och min musik och jag är oerhört tacksam och glad över allt jag har. Jag har en fantastiskt fin vän och tävlingskamrat, den där grå lilla hästen med spretig man som älskar när man borstar hennes pannlugg. Jag har mina nära vänner - ingen nämnd, ingen glömd, men ni vet vilka ni är, ni som alltid finns där! Jag har min familj som ständigt kämpar för mig och för att jag ska få må bättre och jag har mina producenter som alltid hjälper mig och är noga med att vi ALDRIG ska göra någonting jag inte orkar. 

Trots denna fina ros finns någonting som många inte tänker på. Det finns taggar. Taggar som skär genom din hud så ditt blod börjar droppa. Och dessa taggar som ständigt gör att jag sticker mig är jag själv. Jag är inte rädd för björnar. Jag är inte rädd för att ramla av. Jag är inte rädd för att bli påkörd, men jag är rädd för mig själv och för att jag ständigt plågar min enda kropp. Än en gång blev det en ambulansfärd in till sjukhuset. En färd jag inte har något som helst minne av. En färd orsakad av ännu en överdos av receptbelagda läkemedel. 

 Förlåt! 

Förlåt mamma som är på andra sidan havet och som ständigt måste oroa sig över sin enda dotters handlingar!

 

Förlåt Plåt, som får ta alla mina smällar och som gång efter gång småste ringa sjukvårdsupplysningen, ambulans och meddela mamma att hennes dotter än en gång tagit en överdos. Du som måste se henne gråta av rädsla och du som måste stanna vid vår sida. 

 

Förlåt pappa som aldrig känner sig tillräcklig

 

Förlåt Michelle som måste se mig ligga på en bår utan att reagera det minsta över alla reflextest. Förlåt att du måste sitta där bredvid mig utan att kunna göra något annat än att se min kropp ligga där med mindre kramper och sladdar över hela min mig

 

Förlåt sjukvården som gör allt ni kan för att hjälpa mig, men som inte kan göra någonting innan jag börjar hjälpa mig själv, och framför allt - Förlåt till mig själv. 

 

Förlåt till min friska del som blir allt mindre och mindre. Som plågas mer och mer och som snart drunknar och faller under makten av det sjuka. Förlåt att jag inte tog hjälp tidigare. Förlåt att jag lät allt gå så långt att jag nu är inlagd på sjukhuset utan att veta hur jag ska kunna rädda den lilla del av mig som finns kvar. 

 

Snälla, förlåt, men är det någonting jag vill att ni ska veta så är det hur en dag i ett sjukt liv ser ut. 

Jag skadar mig. Mycket! Jag använder inte rakblad eller några vassa redskap, så ni kommer aldrig se ärr på mina armar, men jag använder mig själv, på ett sätt jag hoppas att ingen annan människa ska använda sig på. 

Men det är inte roligt. 

Det är inte roligt att överdosera. 

Det är inte roligt att ständigt plåga mig själv

  • men det är skönt 

Tyvärr. Och jag hoppas att ingen av er kommer känna detsamma, för det är inget värdigt liv att leva. 

Lev som att det är din sista dag! Lev och var medveten om att du bara får ETT liv. Ta vara på det! 

Haha, lätt för mig att säga va?

 

Det jag egentligen vill komma fram till har jag redan glömt bort, men nu vet du. Nu vet du var jag är, du vet vad som hänt och jag hoppas du gör motsatsen till mig och faktiskt börjar leva så jäkla fantastiskt du bara kan! 

 

Sist, men inte minst vill jag påminna både mig själv och andra att det kan bli bättre, även om jag själv inte tror det nu. För det är viktigt att komma ihåg att jag faktiskt var sjukhusfri i SEX MÅNADER!!!!!!! Och tiden där emellan har gått över förväntan! Visst var det kämpigt och visst fick jag kämpa som aldrig förr, men jag klarade det! Jag klarade ett halvår utan sjukhus och det är mer än jag någonsin tidigare klarat från att denna karusell drog igång. I made it! 

 

Som sagt, jag har svårt att se mig komma dit igen, men jag har ju faktiskt bevisat för mig en gång att jag faktiskt kan

 

Förlåt och tack till alla er som finns i min närhet, ni betyder allt och jag ska fan klara det den här gången också. Det må ta tid, men jag SKA klara det igen! Vänta och se, vänta och se


 

Nu är jag hemkommen sedan lite mer än en vecka tillbaka och drabbades DIREKT av vattkoppor. I början trodde vi utslagen kom från alla överdoser (tog en när inlägget ovan skrevs och två st de två dagarna innan jag kom hem. Inget spec hände mer än att jag somnade ena dagen och den andra dagen fick ta blodtryck en gång i timmen i tio timmar. Ja, och bli itvingad kol såklart. Fyfan. 

 

Jaja, nu är jag som sagt hemma och efter lite mer än en vecka har jag kommit upp ur sängen efter helvetets vattkoppor. Kan visa en bild på hur jag ser ut :

 
Om jag skriver otydligt är det för att jag är oerhört okoncentrerad, så ni vet..
 
 
Nelli har fått flytta till sommarhage och fått börja sova ute på natten. Hästarna blev sååå glada och sprang runt som dårar innan de stoppade ner huvudena och började äta gräs. 
Jag skulle tävlat den 21 maj, men det sket sig pga vattkopporna. Jag var såååå sjuk och skulle ALDRIG kunna utsätta någon för att vli smittad av denna vidriga sjukdom i vuxen ålder. Fy! Jaja, nu är febern åtminstonde bora och jag har inte alls lika ont, vilket är hur skön som helst! Igår var jag i stallet i flera timmar igen och de kändes sååå bra! Sov dock 14 timmar sen, men ändå!
 
 
Jaja, nu ska ni få mer uppdatering, I promise!
Men så länge - Hejsveeeej!