Karolina Westberg

Att vakna av ett högt skrik
 
"AAAAAAAAAAAHHHHH!!!!!!!"
Jag rusade upp ur sängen och in till min skrikande mamma
"MAMMA" var det enda jag tänkte, och jag har aldrig någonsin varit så snabb ur sängen som jag var imorse. Ca 8.00 rusar jag in till mamma och inser att hennes knäskål hoppat ur led. Hennes sambo stannar kvar inne hos henne medan jag ringer 112, som sedan kommer för att ge morfin och en till muskelavslappnande injektion rakt in i blodet för att sedan flytta tillbaka knäskålen för min lulliga mamma. 
"Jag förstår verkligen att den hoppade ur led när den var så här lätt att få tillbaka" sa ena sjukvårdaren som sedan stannade kvar medan den andre hämtade båren. 
 
Bara någon min senare låg mamma där i ambulansen. Luckan stängdes och de började rulla. 
Tanken var från början att hennes sambo skulle åka med i ambulansen och att jag skulle komma med bil efter, men eftersom de fick tillbaka knäskålen bestämde vi oss istället för att sambon åker med egen bil in, och jag väntar in tills de kommer hem igen. 

Stackars mamma! Fy vad hon hade ont, och skriket kändes overkligt. Är det någontin man alltid är rädd för är det att det ska hända sina nära någonting. Tack och lov var det "bara" hennes knäskål och ingenting värre, för med det skriket visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. 
 
Nu är de på väg in i alla fall, och mamma lär få en ställning till knät tills vidare. Jag ångrar dock redan att jag inte åkte med in, men jag får ju i alla fall träffa dem när dem kommer hem igen. Lilla mammsis <3