Nu när jag äntligen klarat mitt körkort och träningarna snart drar igång kan jag inte annat än att vara väldigt, väldigt glad och taggad inför hösten. Samtidigt som jag känner så är jag rädd. Nu har jag en träning bokad en gång i veckan och just nu känns det sååå bra! MEN... Tänk om jag blir sämre igen. Tänk om jag kommer bli lika borta i huvudet igen så jag inte kommer kunna rida. Tänk om jag tar en intox och hamnar på intensiven igen. Tänk om jag läggs in. Tänk om jag som sagt, blir sämre och för borta för att rida. Tänk om.. 

Det skrämmer mig att allt går så bra nu, för jag vet hur sjuk jag kan bli, och det kan gå SNABBT. 
Men samtidigt som allt detta skrämmer mig känns det som att det kommer gå bra, åtminstone nu i början. Jag kan inte säga hur det kommer kännas i framtiden, men just nu känns det ändå stabilt BORTSETT från att jag fortfarande har ett otroligt starkt sug efter intoxer, MEN jag går i behandling för det nu, så förhoppningsvis ska jag lära mig att stå emot även om jag får chansen (jag får inte ha min medicin själv alltså, därav att jag ska kunna lära mig att stå emot, och kunna ha den själv, för just nu kan jag inte det. Får jag tag i tabletter tar jag det oavsett om jag vill eller inte). 
 
Samtidigt som jag tänker allt detta måste jag påminna mig om att livet inte funkar så. Man ska inte tänka "tänk om", man ska leva i nuet och vara taggad på framtiden, för vad vinner jag på att tänka "tänk om jag hamnar på IVA, tänk om jag blir sämre, tänk om"? Ingenting. Inte ett skvatt. Däremot är det inte fel att tänka på det som varit. Att påminna mig om hur tufft jag haft det och hur långt jag faktiskt kommit. Under en period pratade jag inte ens med någon. Jag satt tyst i ett hörn i rummet och stirrade. Jag märkte inte om någon kom in och sa något eller skulle kolla till mig. Jag har gjort otrologt farliga saker och det är bara ett under och ren tur att jag lever. Det måste jag påminna mig om. För långt har jag kommit. Se på mig nu! En hel månad utanför avdelningen och det har gått bra! Visst har vissa dagar varit värre och jag har vaknat upp på intensivvårdsavdelning, men utöver det har det gått sååå bra och jag är verkligen så otroligt tacksam över det även om jag inte vet vad som gjort att allt vänt till det bättre.
 
Imorgon sätter träningarna igång. Jag rider dressyr för Lotta lör-sön och sedan drar hoppträningarna igång nästa onsdag och det ska bli såååå kul! Men som sagt, jag är rädd för att bli sämre och inte ha förståelse från t.ex tränare, MEN jag ska inte tänka "tänk om". Jag ska tänka "Fan vad långt jag kommit" med ett leende på läpparna. Jag trodde ALDRIG jag skulle klara ett liv utanför avdelningar, men här står jag! Wow! 
Som sagt.. imorgon sätter träningarna igång och det ser jag fram emot!

Nu ska jag kolla lite på TV och försöka somna.
Vi hörs imorgon!
Godnatt
 
Malin

Livet går framåt, hur tufft det än må varit och är. Kommer så även göra för dig Karolina. Jag hoppas någonstans att jag kan vara en liten källa till inspiration. Du vet lite om hur illa det varit för mig men att jag idag mår bra, för jag mår faktiskt bra. Jag var borta från livet i 8 år och inlåst på psykiatriska instruktioner varvat med IVA. Idag jobbar jag inom sjukvården och heltid. Var sak tar sin tid, men det kommer att gå! Tro på dig själv Karolina. Och om du vill prata med någon som varit i det och vars enda tanke under flertalet år var att intoxikera, så finns jag här.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress