24 juli 2018

Nelli

Nelli



Hejsan hejsan!
Just nu ligger jag och har tråkigt i sängen då alla måsten är klara för dagen. Imorse kom hovslagaren och skodde Nelli och en till som sedan fick kila ut i hagen. Hon stod och njöt under skoningen, kliade hovslagaren och var allmänt gosig. Nelli fick även kraft och blev lite lätt stretchad. 

Igår red jag på banan och Nelli var sååååå mjuk och avslappnad! Det var utan tvekan den mest avslappnade gången hittills och hon sänkte huvudet och tyckte det var sååå skönt! Hjälpte även en annan i stallet lite med hennes häst. Dem hade en tuff dag, men cred till henne som fortsatte!

I förrgår hoppade Nelli lite lätt på banan. Bara enkelt för att få en positiv upplevelse för henne, bygga självförtroende och bara ha kul, vilket gick super! Filmen är från den dagen
 
 
"När började allt?" fick jag som fråga för någon dag sedan, och ja.. När började det egentligen? Händelser som påverkat började från att jag var ca 8 år och framåt, men det började spåra vid 12-13års ålder. Vad som hände var att jag tappade verkligheten någonstans, eller kanske var det då jag stötte på den i ett mer intimt möte. Jag spårade. Jag gjorde många dumma val som jag inte kommer berätta om då jag inte vill att någon ska ta efter, men det var då det började. Som 13-åring. 
Åren gick och allt blev bara sämre och sämre. Jag blev skickad mellan BUP, SOC, skolkurator, lärare osv osv, men det var inte någonting som hjälpte förrän jag till slut flyttade till Josefin och Gustav av olika anledningar. Dem tog hand om mig under några år. Fostrade mig och försökte göra mig till en människa, till slut lyckades dem, men det kom inte gratis vill jag lova. Allt började gå bra även om det var långt ifrån så bra som vissa av mina kompisar hade det. Jag kände mig trygg hemma (hos Josefin och Gustav) och mådde faktiskt bättre! 
 
Till slut, en dag, så krossades allt och någon månad senare lades jag in på psykiatrisk heldygnsvård för första av många, många gånger. Den första inläggningen var på två veckor, sedan blev dem bara längre och längre och längre och till slut var jag där, mot min vilja, på LPT, månader i sträck och även om det på många sätt var den värsta tiden i mitt liv så sitter jag ändå här idag och saknar det. 
Men.. Vad sjutton är det jag saknar kanske ni undrar och helt ärligt undrar jag faktiskt det jag med, men jag saknar det. Jag saknar att tillbringa varje dag med min bästa vän. Jag saknar att vara på tvångsvård. Jag saknar sommarkvällarna och jag saknar mig själv. Jag saknar liksom det som var så sjukt. Jag saknar livet på avdelningen. 

Samtidigt tänker jag efter, och helt ärligt så är det inte det jag saknar. Det är bara det enda jag så difust kommer ihåg. Det är det liv jag levt. Det livet har blivit min trygghet. Varje gång jag är på avdelningen känns det "som hemma" och jag HATAR det. Jag vill att hemma ska vara hemma, inte en kamp. Jag vill att jag ska hata avdelnigen och aldrig vara där. Jag vill inte att allt ska vara så jävla omvänt. Jag vill kunna bryta allt hemma och jag vill framförallt inte behöva kämpa för att vara hemma. För det är så det alltid har känts.
 
Just nu går det faktiskt, konstigt nog, bra för mig hemma. Jag har inte gjort någonting dumtmer än 2ggr, jag har fått in rutiner och jag har kunnat leva mitt liv. Jag har minskat på medicinen och helt enkelt levt lite. Men oj vad det gör mig rädd. Just nu känns det som att jag måste göra allt på en gång. Jag måste bli stor artist, jag måste börja jobba, jag måste vara med kompisar, jag måste gå ut och jag måste rida, MYCKET. Jag måste allt! Varför allt på en gång kanske ni undrar? Jo, för att det känns som jag lever på lånad tid. Snart kommer jag ramla igen. Jag kommer falla ner och ner och ner, för det är så det alltid är. Så fort det går bra så vänder det och går dåligt igen. Jag orkar inte stå emot längre, så jag ramlar tillbaka i gamla mönster som alltid tar mig tillbaka 417 steg, sen sitter jag där, i ett rum på sjukhuset med personal utanför dörren och funderar på vad som gick snett denna gång. För det vet jag aldrig. Jag vet inte vad som är fel. Varför blir jag helt plöstligt en dag bara sämre när det gått bra ett tag? Varför??
 
Än idag vill jag bara falla. Falla tills någon fångar och orkar bära mig ett tag, men det jag vill ännu mer är att bli bättre, för nu vet jag faktiskt hur det känns. Jag har fått känna på det under 2-3 VECKOR, och det är kul! Allt är liksom lite roligt på något sätt och jag hoppas det håller i sig, för den här gången vill jag inte leva på lånad tid, jag vill må okej/bra länge så jag kan lyckas med det jag vill, för oj vad allt detta förstört saker för mig. Jag vill inte att det ska hända igen. MEN.. Samtidigt tänker jag på det varje dag. Att detta kanske bara varar för ett kort tag, men jag är så tacksam. Samtidigt känns det som jag bara är hemma på permis och att jag snart ska tillbaka till avdelningen igen, men jag hoppas jag slipper denna gång. Det längsta jag varit utanför avdelningen är 6 månader, kan jag klara det igen tro? Då menar jag att det ska gå okej/bra i 6 månader, inte att jag ska vara riktigt riktigt kass, men vägra lägga in mig, utan det ska gå bra. 
 
Nu har jag skrivit en hel bibel, så nu bör jag faktiskt runda av. 
Och till dig som kämpar mot demoner - Det kommer vara värt allt kämpande även om man såå gärna vill släppa taget och låta dem ta en, men för var dag vi står emot visar det hur starka vi egentligen är, och vem vet hur starka vi en dag kan bli. Vi klarar det här tillsammans. Du, jag och alla andra. Som sagt - Vi kommer klara det till slut! ♥
 
Inget ska få förstöra för mig nu!