Karolina Westberg

Det gick bra
Wow vad bra det gick för mig att börja blogga igen. Visst har jag inga som helst krav på att jag ska skriva varje dag och att folk ska läsa, utan det är nog mer för sakens skull. Jag har däremot så svårt att skriva när allt bara flyter ihop och det enda jag lagt fokus på är att hålla fokus, speciellt gällande Nelli. Just nu håller jag på att testa Pewee bettet på henne vilket funkar fint! Jag ska testa att hoppa med det en gång också bara innan jag ev beställer ett. Just nu lånar jag Josefins.
 
Jag använde peewee bettet mycket på Beginia om ni kommer ihåg henne? Det var det absolut bästa bettet för henne i hoppningen faktiskt! 
Annars rullar det mesta på och jag försöker få allt till det bättre och visst gör vi små framsteg!
 
För min del går det skitdåligt om jag ska vara ärlig och jag är så jävla trött på mig själv. För tillfället ligger jag inne, men det har varit planerat sedan en tid tillbaka så det är ingenting speciellt som har hänt och jag kommer hem på måndag fm igen. Jag har varit i stallet på permis vilket var lika mysigt som vanligt. Älskar att spendera tid med min lille grå skrutt-unge, speciellt nu när jag är så taggad på att ta mig framåt med henne.
 
Annars har jag inte så mycket mer att säga! Jag tänkte gå och lägga mig snart och kolla på någonting på datorn och kanske äta en och annan jordgubbe ;) 
Godnatt så länge! Hoppas jag kan skriva mer nu framöver, men det är lite svårt när jag bara är här eller i stallet..
Men vi hörs!
 
Kill em

Fy vad jag önskar jag kunde döda allt som kommer i min väg! Då menar jag inte sura personer eller liknande, utan all problematik kring mig och min/a sjukdom/ar. Fy vad jag hatar dem, dem förstör verkligen allt! Dem förstör mig och alla runt mig. Dem gör mig till en människa som lever i en slags dimma istället för i klarhet, allt är lite censurerat och mitt minne lika så. Jag minns inte hur mycket jag berättat kring mitt minne, men det är i princip obefintligt tyvärr. Jag kommer ihåg gårdagen om jag tänker efter, men inte mer än så. Framtida händelser kommer jag ihåg lättare, men när de passerat är det lika borta som allt annat igen. Mina vänner berättar för mig om händelser förr som om det är första gången jag hör det just för att jag inte kommer ihåg dem, så det är mycket jag inte vet. Jag vet inte varför vissa är sura på mig för någonting jag gjort en gång i tiden, jag har verkligen ingen aning.
 
 
Just nu är det mycket som snurrar. Jag ska mycket snart inleda ny behandling där jag haft medicinsk förtur just för att många tycker situationen är ohållbar. Vissa vill ha in mig på behandlingshem medan jag tackar nej. "MEN VARFÖR GÖR DU DET?!" får jag ofta frågan, och ärligt talat så känns det inte som att jag kan bli frisk. Vill jag ens bli frisk? Jag vet ju inte hur det känns? Jag vet inte vad jag ska greppa tag om när någonting blir jobbigt, det är då jag faller ner i mina destruktiva mönster som så ofta knackar mig på axeln för att sedan ta över mig en stund, sen ställer det sig bakom mig igen och väntar på nästa tillfälle att fånga mig och det enda alternativet jag har är att hålla i mig där eller att falla en kilometer ner för att sedan upptäcka att fallgropen saknar botten. Vad väljer man då? Väljer man att falla eller väljer man att hålla i sig i den fula handen som erbjuds? 
- Man väljer handen så länge det inte finns ett bättre alternativ, en lite mer vänlig hand som kanske bara varar någon sekund, men det är ju ändå det! Det är den handen jag vill hålla så hårt att blodet nästan stannar, men den handen är så svår att hålla fast vid, för samtidigt som jag håller i den kommer monster upp ur det avgrundslösa hålet för att riva sönder mig i bitar tills jag släpper taget igen för att byta hand, för när jag släpper den vänliga, då lugnar monstrena ner sig igen, för en liten stund, även om jag håller på att dö på cupen.
 
På tal om att dö..
Vill jag dö?
Förut hade svaret varit ja, men nu är svaret till hundra procent NEJ. 
NEJ, jag vill inte dö
Jag vill inte dö trots att jag ibland är nära och då menar jag inte att jag är nära att bli påkörd, jag är nära att döda mig själv och det gör mig så fruktansvärt rädd. Förstår ni att jag, av allt i hela världen, är så otroligt rädd för mig själv. Mig själv som jag borde älska och vårda, inte döda, för JAG VILL INTE DÖ. Inte av mig själv i alla fall!

På fredag kommer jag än en gång läggas in, men denna gång är den första planerade inlälggningen och varför kan jag berätta i ett senare inlägg. 
 Så detta var allt för nu. Jag vet inte om jag tappade tråden ibland eller inte, för som sagt är allt väldigt difust och blurrigt. Jag önskar sååå att jag kunde få något piller som tog bort den värsta udden av det värsta, men som ändå gjorde mig skärpt, inte lite borta.
En person tog en gång fram en liten liten prick på en nyckel och frågade om jag kunde se den. "Ja!" svarade jag. Varav hon sa "så små är dina pupiller" och menade på att jag gick på så mycket medicin att jag mer eller mindre går halvdrogad dygnet runt, hon är en av dem som förespråkar behandlingshem, men återigen tror jag inte jag är redo att vara borta 6 månader för det, men vi får se. Förhoppningsvis vänder det snart, men jag kommer få kämpa mycket för det och det kommer aldrig komma gratis, det vet jag
 
Hovis

Hejsan!
Just nu sitter jag hemma en sväng och har precis ätit lunch och Ben&Jerry (hehe)
Hästarna har nu fått fina, glansiga hovar och ska snart ut på ridbanan för att ridas lite lugnt. Nelli är verkligen sååå snäll att sko, hon står i princip och sover, haha! Jag var iväg på Granngården för att köpa fodertillsott och godis. Det blev "Fokus" och munkpeppar, så det ska bli intressant att testa! Munkpeppar har hon fått ett tag nu, men fokus ska bli välfigt intressant att testa, det ska lugna hästarnas huvuden lite eller hur man nu ska uttrycka sig.. Det ska som sagt bli väldigt intressant!

Mer än så har jag inte att säga för tillfället mer än att det är taco-kväll ikväll, så vi hörs senare!