5 juni 2018

Kill em

Min dagbok


Fy vad jag önskar jag kunde döda allt som kommer i min väg! Då menar jag inte sura personer eller liknande, utan all problematik kring mig och min/a sjukdom/ar. Fy vad jag hatar dem, dem förstör verkligen allt! Dem förstör mig och alla runt mig. Dem gör mig till en människa som lever i en slags dimma istället för i klarhet, allt är lite censurerat och mitt minne lika så. Jag minns inte hur mycket jag berättat kring mitt minne, men det är i princip obefintligt tyvärr. Jag kommer ihåg gårdagen om jag tänker efter, men inte mer än så. Framtida händelser kommer jag ihåg lättare, men när de passerat är det lika borta som allt annat igen. Mina vänner berättar för mig om händelser förr som om det är första gången jag hör det just för att jag inte kommer ihåg dem, så det är mycket jag inte vet. Jag vet inte varför vissa är sura på mig för någonting jag gjort en gång i tiden, jag har verkligen ingen aning.
 
 
Just nu är det mycket som snurrar. Jag ska mycket snart inleda ny behandling där jag haft medicinsk förtur just för att många tycker situationen är ohållbar. Vissa vill ha in mig på behandlingshem medan jag tackar nej. "MEN VARFÖR GÖR DU DET?!" får jag ofta frågan, och ärligt talat så känns det inte som att jag kan bli frisk. Vill jag ens bli frisk? Jag vet ju inte hur det känns? Jag vet inte vad jag ska greppa tag om när någonting blir jobbigt, det är då jag faller ner i mina destruktiva mönster som så ofta knackar mig på axeln för att sedan ta över mig en stund, sen ställer det sig bakom mig igen och väntar på nästa tillfälle att fånga mig och det enda alternativet jag har är att hålla i mig där eller att falla en kilometer ner för att sedan upptäcka att fallgropen saknar botten. Vad väljer man då? Väljer man att falla eller väljer man att hålla i sig i den fula handen som erbjuds? 
- Man väljer handen så länge det inte finns ett bättre alternativ, en lite mer vänlig hand som kanske bara varar någon sekund, men det är ju ändå det! Det är den handen jag vill hålla så hårt att blodet nästan stannar, men den handen är så svår att hålla fast vid, för samtidigt som jag håller i den kommer monster upp ur det avgrundslösa hålet för att riva sönder mig i bitar tills jag släpper taget igen för att byta hand, för när jag släpper den vänliga, då lugnar monstrena ner sig igen, för en liten stund, även om jag håller på att dö på cupen.
 
På tal om att dö..
Vill jag dö?
Förut hade svaret varit ja, men nu är svaret till hundra procent NEJ. 
NEJ, jag vill inte dö
Jag vill inte dö trots att jag ibland är nära och då menar jag inte att jag är nära att bli påkörd, jag är nära att döda mig själv och det gör mig så fruktansvärt rädd. Förstår ni att jag, av allt i hela världen, är så otroligt rädd för mig själv. Mig själv som jag borde älska och vårda, inte döda, för JAG VILL INTE DÖ. Inte av mig själv i alla fall!

På fredag kommer jag än en gång läggas in, men denna gång är den första planerade inlälggningen och varför kan jag berätta i ett senare inlägg. 
 Så detta var allt för nu. Jag vet inte om jag tappade tråden ibland eller inte, för som sagt är allt väldigt difust och blurrigt. Jag önskar sååå att jag kunde få något piller som tog bort den värsta udden av det värsta, men som ändå gjorde mig skärpt, inte lite borta.
En person tog en gång fram en liten liten prick på en nyckel och frågade om jag kunde se den. "Ja!" svarade jag. Varav hon sa "så små är dina pupiller" och menade på att jag gick på så mycket medicin att jag mer eller mindre går halvdrogad dygnet runt, hon är en av dem som förespråkar behandlingshem, men återigen tror jag inte jag är redo att vara borta 6 månader för det, men vi får se. Förhoppningsvis vänder det snart, men jag kommer få kämpa mycket för det och det kommer aldrig komma gratis, det vet jag
 
Conny

HUr tar man fram styrkan om den behövs. Det kan man undra?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress