Karolina Westberg

Videofyme
Åååh, äntligen har jag hittat mitt gamla videofy-konto. Jag trodde det var heeelt borta och raderat, men nepp, här har vi det! FY vilken lättnad att ha kvar alla filmerna!!
 
Vägen till Nelli, del 1.
Hej på er!
Många av er har bett mig berätta om hur det kom sig att jag helt plötsligt stod på gårdsplanen med en ny, egen storhäst. För  mig var det aldrig "helt plötsligt" utan det var många års funderande. 
I bloggen la jag upp inläggen så ni skulle tro att JAG åkte med JOSEFIN upp till fastlandet, när det i själva verket var JOSEFIN som åkte med MIG upp för att kolla på hästar, främst till mig, men Josefin passade på att kolla på någon enstaka hon med. 

När Izabell blev skadad red jag Josefins förra storhäst Chess 18 som hade gått 150 innan henne och 130 med Josefin, jag och han tävlade dock aldrig högre än 1m då vi aldrig riktigt kom till ridning med varandra, men gud vilken fin proffessor han var och en super första storhäst. Tyvärr var även han tvungen att tas bort och redan då började tankarna på egen storhäst växa fram. 


Istället för att köpa egen fick jag Beginia. Den där fuxen jag drömt om att få rida sååå många år. Otroligt speciell och stundtals svår, men till slut hittade vi varandra och allt gick framåt. Henne hade jag tills jag skaffade egen, OM jag skulle skaffa egen. "Vad gör jag om ett år? Var bor jag om ett år? Bor jag kvar här eller har jag flyttat? Vad kommer hästen då kosta i månaden? Vill jag lägga alla dessa pengar på att köpa en häst när jag kan låna? Vill jag ha egen? Vill jag ens fortsätta rida?", många tankar som dagligen snurrade och efter över ett år med Beginia kom jag till slut fram till att jag ville ha egen storhäst, vilket resulterade i att jag och Josefin kollade massa på hästnet, skickade massa massa länkar till varandra och diskuterade vilka vi skulle kolla på till mig. Jag hittade några jag fastnade för och sammanlagt provade jag 8st och var över på fastlandet vid 2 tillfällen. Första tillfället åkte jag, Josefin och Helen upp över en dag, och hann med tre hästar, där jag fastnade för en, men valde att leta vidare ändå. 
Jag och Josefin åkte upp över en helg någon vecka senare där jag provade 5st, däribland Nelli. 

Jag har klippt ihop 2 filmer med några snuttar från varje häst som ni ska få se och även lite text om dem.
Håll utkik i bloggen framöver, för det här vill ni väl inte missa? 
 
Ett år
 
Tänk vad som kan hända på ett år, och hur stor skillnad det kan bli på en både mentalt och ridmässigt. 
Här är två filmer från exakt samma tävling som idag, fast för ett år sen. Det var precis efter min skada, och mentalt var jag knappt modig nog att rida över bomar, och jag satt och grät på hoppträningarna för jag var så rädd. 
Här är två rundor på fina fina Chess. En av de snällaste hästarna jag suttit på, och han om någon var en riktig läromästare. Han hade gått 150 med tidigare ägare, 130 med Josefin och sen fick jag honom, och här är som sagt 80 och 90 cm, och jag minns hur rädd jag var. Jag tyckte verkligen att det var jättehögt, och jag var bokstavligt talat rädd. Chess måste ju undrat vad sjutton han gjorde på tävlingsbanan med så låga hinder, men han gjorde det ju bra, haha ;)

Nu, ett år senare, har jag debuterat 120, hoppat 130 (några enkelhinder hemma), och tycker inte längre det är läskigt. Enda gången jag känner att det är läskigt är när jag får med mig en bom som åker fram så jag ser den själv. DÅ kommer rädslan tillbaka en sväng för att hälsa på mig och tala om att den ännu finns. Men ändå.. För ett år sen trodde jag inte ens att jag skulle fortsätta med hästar. Jag var verkligen så fruktansvärt rädd och trodde aldrig någonsin jag skulle ta mig ur det. Jag mådde illa inför varje träning, skakade under träningarna och grät efter när alla spänningar släppte. Tänk att det faktiskt var så för ett år sen, och tänk att jag kommit så här långt. 

Idag startar jag 1m och 110, och vi får helt enkelt se vilka resultat vi får med oss hem, men jag tror det kommer gå bra, med tanke på hur fin hon varit de senaste gångerna. 
"Tiden läker alla sår", och jag börjar faktiskt tro på den ideologin. 
Tusen tack till alla som hjälpt mig dit jag är idag, och ännu fler tack till Josefin.