Karolina Westberg

Videofyme
Åååh, äntligen har jag hittat mitt gamla videofy-konto. Jag trodde det var heeelt borta och raderat, men nepp, här har vi det! FY vilken lättnad att ha kvar alla filmerna!!
 
Mina bästa rundor - Izabell
Jag tänkte lägga upp några inlägg nu med mina, känslomässigt, bästa rundor från de hästar jag startat. Dag 1 handlar om Izabell, sedan Chess, Beginia och slutligen Nelli. 
 
Nr.1 - Vår första nolla i LB med en kanonbra känsla! Denna var en av de sista starterna vi gjorde
 
Nr.2 - Haha, fy, jag rider som en dåre.. Tur man blir bättre med åren...!
 
Nr.3 - SHIT vad det regnade. I omhoppningen såg man i princip ingenting när man började gallopera. Det var crazy!
Jag tänkte visa er någon träningsfilm också, men min videofy.me verkar ha försvunnit tyvärr, så filmerna är gone :(
 
Två år senare
 
Igår var det två år sen min fina lilla ponny fick somna in och vakna upp i hästhimelen istället för hos mig. Det var två år sen jag grät och grät och grät av vetskapen om att min bästa vän snart inte skulle finnas kvar fysiskt i mitt liv. Det var två år sedan Josefin gav mig en kram precis innan hon tog över Izabell och sa "Karro, det är okej att vara ledsen" då hon, precis som alla andra, vet att jag avskyr att visa mig sårbar. Det var två år sen jag satt i gräset med en betande ponny bredvid mig där jag försökte ta in alla intryck som gick, just för att jag visste att det var sista gången. 
 
Jag minns när jag klippte av svans från henne så jag skulle kunna göra armband att sätta runt handleden. Jag minns mina absolut sista ord till henne och jag minns hennes sista steg. Jag skrev en låt om henne lite senare, som producenten än idag tycker om och som vi troligtvis ska jobba med. Jag minns hur livet stannade för mig, och jag minns att jag printade klockslaget på telefonen för att aldrig glömma. 
För två år sedan trodde jag att jag aldrig skulle bli hel igen. Det var omöjligt. Jag föll handlöst ihop i en hög på golvet av mina ärligaste tårar någonsin. Idag vet jag att tiden läker alla sår, trots att man inte tror det när man är mitt uppe i det. Självklart saknar man den bortgångne, vilket jag ser som ett ärr. Såret rivs upp vid personens bortgång, men allt eftersom läker det och blir till slut till ett ärr. Ärret är minnet av personen, som man tittar på ibland för att påminna sig om att allt har hänt och för att minnas de stunder man hade ihop. 
 
Tänk att min värld stannade totalt och raserade så starkt, men att jag idag tänker tillbaka på henne med ett leende på läpparna. Jag blev arg på alla andra som gick vidare med sina liv efter några enstaka dagar, när jag själv sörjde dag ut och dag in LÄNGE. Men så är det ju alltid.. Den närmsta personen sörjer mest, medan de andra snabbt går vidare, vilket är BRA! Man ska inte fastna i sin sorg, men det får ta tid. Och tid tar det, men det blir bättre!
 
Min fina ponny, jag saknar dig, och jag älskar dig, men jag vet att du har det bättre uppe bland molnen. Rest in pease ♥