Karolina Westberg

Blåljusens kraft

Hej hörrni!
Nu ligger jag än en gång i en sjukhussäng och väntar på att få komma hem igen. Dagen efter midsommar åkta jag prio-1 med blåljus till lasarettet där de konstaterade fördeöjningar på mitt hjärta. Jag låg därför på intensivvårdsavdelningen en natt och fick sedan flytta ner till medicin, och hade EKG, blodtrycksmätare och pulsmätare dygnet runt, men på medicin fick jag en dosa att ha runt halsen så jag kunde gå, på IVA satt jag fast. Jag var hemma en natt, men fick flytta tillbaka till sjukan lika snabbt igen. Nu är prelemenär utskrivning på måndag och då nalkas det lite jobb igen. Var tvungen att sjukskriva mig både idag och igår tyvärr:/

Har ni något kul att berätta för mig så jag kan läsa lite under tiden jag ligger här? Kommentera isåfall❤️
Skadan som förändrade mitt liv




Det är med blandade känslor jag publicerar det här inlägget, och jag hade nästan glömt bort att det är idag det är ett helt år sen jag var med om ridolyckan som förändrade hela mitt liv och hela mig, och vissa kanske tycker det låter konstigt, men jag är så otroligt tacksam över hela händelsen och ser det mesta positivt faktiskt.
För er som är nya här på bloggen så var det som hände att jag hoppade en grön häst som hoppade rakt igenom ett hinder och gick omkull med mig, vilket resulterade i att jag spräckte mjälten.

Tänk att det är ett helt år sen jag tog åkte iväg på hoppträning och föll så illa att jag lika gärna kunde varit död idag och jag minns allt lika tydligt nu som då. Jag minns hur jag kände hur hästen försvann och att jag såg henne komma emot mig och jag tänkte "shit, jag är körd", men tack och lov hann hon stanna och landade bara på mina fötter. Jag minns hur det kändes som att hela jag försvann och när jag sen tittade upp såg jag Vickan och Hillevi (Linneas mamma och min dåvarande hopptränare) sitta framför mig. Jag minns att dom pratade med mig och att jag hörde varenda ord dom sa, men jag kunde inte svara hur mycket jag än försökte. Jag kunde verkligen inte. Till slut sa Hillevi "hör du oss?" Och då fick jag äntligen fram "det gör så äckligt jävla ont i magen". Därefter kändes det som att tiden rusade i 180, samtidigt som den stog still. 
Jag blev hjälpt in i kafeterian där jag fick ligga i en soffa. Så länge jag hade någon vid mig gick allt helt okej, men så fort jag var ensam trodde jag att jag skulle dö och fick ingen luft osv. Panik helt enkelt. Till slut, efter mycket om och men, så ringde Hillevi 112. Brandkåren kom snabbt och efter ca 40min kom även ambulansen och färden började mot sjukhuset där jag sen svingades in i ett kaos med tusen människor som skulle ta hand om mig och undersöka vad som var fel. In till röntgen och sen var det klart. Mjälten var spräckt och jag rullades direkt in till intensiven där jag blev tillkallad hela tiden med massa sladdar och grejer i kroppen. Jag minns att jag kände mig så otroligt tjock och att jag i efterhand fick reda på att jag hade en liter blod i magen som läckt från mjälten. Jag minns även hur jag inte kunde andas alls en gång och än en gång hann tänka att det var slutet på mitt liv nu, men läkarna kom och jag klarade mig. 

I efterhand fick jag reda på att jag var otroligt nära på att inte få uppleva min 17-årsdag. Tänk.. Jag höll på att dö 16 år gammal, dagen innan min mammas födelsedag, 5 dagar innan min lillebrors och 10 innan min pappas. MEN jag överlevde. Förstår ni hur fantastiskt det känns? Jag fick chansen att leva vidare när jag lika gärna kunde blivit av med mitt egna liv. 

Jag låg på sjukhuset i 1,5 vecka, men var inte helt frisk förren 3 månader senare och hela händelsen har verkligen ändrat både mig och mitt liv. 
Att ha varit så nära döden gjorde att jag lärde mig att man aldrig kan ta någonting för givet. Jag vet aldrig vem som lever imorgon. Jag vet aldrig vad som händer imorgon och det är aldrig en självklarhet att man är frisk eller har det man har, och att jag fick lära mig det i sån ung ålder kommer jag alltid vara tacksam över, även om det var den värsta smärtan jag någonsin känt och som aldrig kommer gå att beskrivas för någon som inte upplevd det själv. Att få gå mina första steg några dagar efter olyckan, att få gå på toa, duscha, sitta upp, att få dricka och äta och att kunna andas klokt igen kommer aldrig mer vara en självklarhet för mig, och jag tror inte någon av er förstår hur tacksam jag är över att jag har det så bra som jag har det. 

Att jag ännu inte är helt fri från min rädsla och beskyddande känsla för livet är dock något jag får jobba vidare på, och det har blivit sååå mycket bättre, men jag undrar om jag någonsin kommer kunna bli så "tuff" som jag var innan.

Tusen tack till alla som hjälpt mig. Vickan och Hillevi för att ni hjälpte mig i ridhuset, mina vänner som hälsade på mig på sjukhuset, Josefin som hjälpt mig tillbaka i ridningen och alla andra. TACK!
Över ett halvår sen

Jag kom precis att tänka på att det gått över ett halvår sen jag skadade mig. Det är ju sjukt vad tiden går fort!! Om bara 17 dagar så var det hela 7 månader sen. Det är ju sjukt!!!
Många frågat ifall jag är helt återställd efter skadan och svaret på det är JA :D
Jag kan fortfarande känna av någonting i samma område när jag anstränger mig på vissa sätt, men det kan ju vara precis vad som helst som sitter där eller inbillning. Ingen aning. 

Men tänk att jag för 164 dagar sen låg jag med världens smärta och kunde stundtals varken andas, prata eller röra mig. Sjukt obehagligt att märka hur förmågan att andas försvinner och hinna tänka "nu dör jag", någon klicka på knappen och personal sprang in - sen minns jag inte vad som hände, men antagligen klarade jag ut det själv.  Dom kom in 2 gånger i halvtimmen för att kolla mina värden, gav mig massa smärtlindring och efter 2 dygn fick jag äntligen sitta upp igen. Fy tusan vad ont jag hade. Mycket mycket ondare än jag trodde. Dom frågade hur ont jag hade på en skala och jag svarade 4-5 när jag egentligen hade 7-9. Jag tänkte "det kan ju alltid bli mycket värre", men jag hade lite fel eftersom det ibland gjorde så ont att jag inte ens kunde andas hur mycket jag än försökte. Under hela sjukhusvistelsen på 9 dygn hade jag svårt att andas. Vissa dagar gick det inte att sova då det gjorde så ont. Morfin, citodon och alvedon direkt in i blodet och i tablettform varvades och ändå hjälpte det inte.
Men det var ju en upplevelse det också. Att leva livet som vanligt, busa med kompisarna på dagen, snabbt hem för att träna ponny nr ett för att sen träna häst nr 2. Hoppa en linje och sen ligga på marken för att någon sekund senare se två personer mitt framför mig som pratade med mig utan att jag kunde svara. Allt snurrade och jag trodde jag skulle spy, svimma, falla ihop och allt på en gång. Till slut fick jag fram några fula ord man icke ska skriva ut, haha! ;) Andra hästen hann jag ju dock inte med eftersom jag skickades iväg med amublansen. "Jag behöver nog bara vila lite så kan jag nog hoppa Chess också", men nope.. Alla där förbjöd mig och tur var väl det för annars hade jag inte suttit här idag utan jag hade varit i himlen. "Kan någon ringa Josefin och säga att jag inte kan rida?" haha, det var typ det enda jag hade i huvudet.
När jag kom in till sjukhuset förklarade dom hur många gånger per dag som helst hur farligt jag levde. Men det gick ut genom ena och ut genom andra eftersom jag inte trodde på dom det minsta förens efter ungefär en vecka. Behövde nog lite tid att smälta.

Tänk vad snabbt livet kan vända. Allt är helt normalt till att sen ligga på intensiven och kunna dö vilken sekund som helst, eller värre... Leva som vanligt och sen helt plötsligt inte finnas mer. 
Usch.. Jag är så fruktansvärt rädd för att dö. Vill leva för alltid och aldrig bli gammal. 
Forever young