Karolina Westberg

Svar på kommentarer
 
Hej och tack för era frågor! 
Nelli har inte varit skadad, hon är superfräsch, men jag har. Därför har ridningen hamnat lite i sista hand vilket gjort att Nelli vilat mycket och att vi backat i utvecklingen och hon blev i sämre skick än någonsin. Vi började därför om med enbart skritt några veckor för att jobba henne rätt, sedan utökade vi till jättelite trav som sedan ökade och ökade och som nu sitter bra. Nu har vi som sagt börjat lite smått med galoppen också, men nepp, Nelli har inte varit skadad.
 
Agående benskydd så använder jag det aldrig till vardags. När Nelli kom red jag ofta med bakskydd då hon slog i bak, men detta har blivit bättre vilket gör att jag inte rider med skydd förutom när hinder kommer in i bilden. Less is more enligt mig. 
 
Tack så jättemycket! Kul att ni läser den <3 
 
Svar: Ang. säkerhetsväst
 
Svar: Absolut. Efter att klockan slog 00.00 inatt finns det inte längre någonting som binder mig till att rida eller tävla med säkerhetsväst. Hela året man är 18 är det säkerhetsväst som gäller på tävling i Sverige, men den gränsen gick jag som sagt över inatt. Jag vet att många kastar västen i en smutsig garderob samma dag dem får sluta använda den, och de flestas argument är "den är ful och täcker kavajen", vilket enligt mig är den absolut sämsta anledningen genom tiderna.
V E M F A N B R Y R S I G ?
För mig har väst alltid varit ett självklart val. Mamma har varit på mig enda sen jag fick börja rida om att västen SKA användas. Inga undantag. Snäll som jag var lydde jag mamma. En hoppträning hade jag dock inte min väst. Den var i stånga och jag åkte från Sproge och hade inga tankar på att hämta den, då det trots allt är en bit mellan dessa socknar. Jag hoppade alltså utan, och historien efter det kan ni. Jag spräckte mjälten och var nära att mista mitt liv som 16-åring. 

 
Har man varit där en gång sätter det sig i huvudet, minst sagt, och jag tycker ännu vissa grejer är obehagliga och jag är ännu betydligt mesigare än jag någonsin varit tidigare, för jag vet så väl hur skört livet är nu. Att se en häst komma voltandes emot en när man ligger hjälplös på marken är inte kul, och det enda jag hade i huvudet var "nu dör jag", vilket jag som tur var inte gjorde. MEN hade jag haft västen den dagen hade jag troligtvis aldrig spräckt mjälten. Jag hade sluppit dagarna på intensivvårdsavdelningen, jag hade sluppit veckor på sjukhus och månaders vila. Jag hade sluppit rädslan jag fick efter det och jag hade sluppit alla dessa tårar över smärta, rädsla och känslan av misslyckande. 
 
Som svar på frågan... Jag kommer fortsätta tävla och hoppa med väst ett tag till. Att flasha kavajen är ingenting för mig. Alla vet väl hur en kavaj ser ut eller? När och om den åker av i sådana tillfällen vet jag inte, men jag känner mig inte säker utan den och kan därför inte rida likadant som annars. Västen är en trygghet för mig, som får mig att våga rida på lite extra, och det är ju ingen hemlis att man sitter lite rakare i ryggen med den också ;) Däremot rider jag sällan med väst hemma, om jag inte hoppar som sagt. Märker jag däremot att en polle är lite väl på tårna kan den åka på. Rider exempelvis inte ut Calle utan väst.
 
 

Hoppas detta var svar på din fråga. Västen stannar kvar på i tävlingssamanhang för min del och jag tycker självklart fler borde rida med det, MEN alla väljer själva, har man däremot skadat sig "på riktigt" tror jag det är lättare att behålla den på.
 
 
Svar
Bildrepris från min lillebrors skolavslutning i nian. Pappa, Johan, jag, mamma.


Svar: Jag skall fira jul hemma hos mamma med henne, hennes sambo, min lillebror, vår "kusin", min morbror, mormor och mormors sambo. Vi lär kolla på Kalle Anka, äta, äta lite mer, och kanske lite till, och dela ut presenter. Innan dess skall hästarna ut, stallet skall göras och Nelli skall ridas. Sen åker jag nog tillbaka hem på kvällen igen. Stånga alltså.

Tror även vi eventuellt skall ha någon middag hos pappa, men det blir senare. Utan presenter etc då vi inte riktigt känner att det är nödvändigt. Familjen där är dessutom så stor, så det hade inte riktigt funkat ekonomiskt ändå. Det är jag, pappa, min lillebror, pappas sambo Rosita, hennes 4 barn, deras mormor, säkert någon av Rositas fem bröder osv osv, haha ni hör ju själva... Väldigt skönt med jul utan presenthets också.

Svar: Pappa träffar jag väldigt sällan tyvärr.. Önskar att vi kunde ses betydligt mer, men tiderna passar inte riktigt ihop :( Supertråkigt, och jag saknar verkligen honom ibland. Mamma ser jag lite oftare, men ändå inte ofta. Någon gång i månaden kanske. Henne hör jag däremot av mer via sms, telefon, facebook etc, så hon känns inte lika långt borta eller vad man skall säga. 
Jag är inte i någon konflikt med dem och har inte varit på flera år. Vi hade en när jag gick i sjuan, men inte sen dess, och det är liksom typ 5 år sedan, så nepp, ingen konflikt.