Karolina Westberg

Framtiden
För var sekund som går kommer vi närmare vår framtid. För ett år sedan var denna dag min framtid och om ett år har jag en ny. Frågan är vad man vill ha ut av den, vilka förhoppningar man har och vad man är beredd att satsa. Min framtid är ovis, lika väl som er är, även om man besitter sina förhoppningar och tankar. Jag vill massor. Jag vill försöka tänja på mina gränser så jag vågar saker jag inte vågar nu. Jag vill tävla med Nelli. Jag vill jobba i stall. Jag vill plugga juridik. Jag vill plugga till läkare. Jag vill bli artist. Jag vill bli frisk osv osv, och jag tänkte berätta lite för dig nu. 
Jag vill bli artist - Snopet va? ;) Haha, nej, inte direkt... Enda sedan jag var liten har jag velat bli artist. När mina vänner hittat på skojigheter satt jag bänkad framför idol och melodifestivalen trots att mina vänner hoppade omkring i soffan bredvid mig. Jag fokuserade allt jag kunde för att kunna höra deras musik och se deras framträdande, för det intresserade mig mer än mina vänner. När folk frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor och jag gav svaret "artist" sa de alltid, "Ja, men vad vill du bli på riktigt. Du måste ju ha ett jobb". Och ja, det måste jag. Det måste vi alla, och till slut fick de mig faktiskt att tro att jag inte skulle kunna bli artist även om jag i hemlighet alltid hade det som plan A. 
 
Under gymnasietiden började säga "Plan A är artist och plan B är jurist, men det finns ingenting som inte säger att jag kan BÖRJA med plan B och UNDER TIDEN utveckla plan A", och så blev också fallet. Jag studerade juridik på gymnasiet men tillbringade mycket tid i studion där jag skrev och producerade låtar ihop med min fantastskta produsent som trott på mig sedan dag 1. Han är oerhört viktig och så otroligt mån om mig. Både mamma och hennes sambo ger honom eloge efter eloge just för att han bryr sig mer om MIG än om vår musik. Under mina inläggningar har han pratat både med mig och mamma för att kolla vad han kan göra för oss. Han poengterar ofta att vi inte släpper någon låt förrän jag är redo för det etc. Han bryr sig, och det kommer vi komma långt på. En annan hade bara varit ute efter pengar och efter min röst, men inte Patrik. Han är ute efter ett välmående och jag känner mig oerhört trygg och glad över att få göra min resa ihop med honom. 
 
Plan B - som jag sagt varit jurist är inte lika solklar som den var under gymnasiet längre. Jag tycker fortfarande juridiken är oerhört roligt, men samtidigt har jag börjat fundera på en annan plan B, nämligen läkare inom psykvården. 

Varför kan ni säkerligen lista ut själva. Jag har många erfarenheter av olika läkare och vet själv både hur deras beslut och bemötande tas emot av patienter. Eller åtminstonde hur det tagits emot av mig och vissa av mina vänner. Inom psykiatrin är det så oerhört viktigt att bli tagen på allvar. Att höra en läkare som TROR på en och inte bara ser förbi allt för att hålla en utanför exempelvis avdelningen. Visst är avdelningen inget ställe man ska stanna för länge på då det är en falsk trygghet och ett osunt levande i längden, men behöver man vara där SKA man vara där. Punkt. Man ska gå in för varje patient och se hur det går att hjälpa den, och framförallt de som stannar längre eller blir inlagda om och om och om igen. Någonting måste ändras om det fortgår och läkaren måste hjälpa till, inte bara vända ryggen till eller kappan efter vinden och gå där ifrån med en utskrivning i ryggen och sedan få ett meddelande om att en person lämnat, som det exempelvis hände med min vän Johanna. Vissa läkare är superbra, men inte alla och jag vill mer än gärna bli en av de superbra. Vilka studier som skall ta mig dit har jag än inte tagit reda på, men jag vet att jag har kapacitet för det om jag bara lägger manken till, just för att jag är så driven i att hjälpa andra som är i liknande sits som mig. 
 
Bli frisk är också någonting jag vill, och ena läkaren har föreslagit behandlingshem, men jag har inte fattat något beslut än, men vi har lyft frågan och eventuellt börjat fundera kring för och nackdelar, samt var och när. Men det är ett senare problem. OBS!! Detta är bara spekulationer än så länge!!
Tävla Nelli och jobba i stall har jag också funderat på. Att tävla Nelli är ju en självklarhet, men jag skulle såååå gärna vilja starta åtminstonde 120, åka på meetings och bara ha det så jävla kul ihop! (ursäkta språket)
Självklart har vi det roligt även hemma och jag trivs sååå bra med just Nelli. Jag älskar när jag kommer ut till henne i hagen och får puss-bomba henne, och när jag slutar tar hon upp mulen mot min mun igen och vill att jag fortsätter. Jag älskar att stå och klia henne i pannan och sköta om henne som en prinsessa. Vi har så kul! Visst har även vi sämre dagar, precis som vem som helst, men det är bara sunt. Jag tror inte att en frisk rellation är guld och gröna skogar. Jag tror att man behöver "bråka" ibland, tycka olika och våga säga det till varandra, och det gäller ju faktiskt även hästarna också på något sätt. Visst är det inte bra att stå och slå eller skrika på varandra, men allt kan inte gå som på räls. 
 

Sist men inte minst vill jag ta mitt efterlängtade BE-körkort som jag håller på med nu!! Som sagt, jag är igång. Jag och pappa har kört lite nu och jag lär mig betydligt snabbare än vi båda hade förväntat oss. Teorin sitter jag med just nu och ska fortsätta så fort jag skrivit klart här. Visst får jag godkänt på 99% av proven men det är inte alltid med jättemarginal, så mer plugg, mer plugg!
 
Om du orkat läsa någonting av detta skulle det vara väldigt intressant att se vad du hoppas att framtiden skall ge dig. Kommentera jättegärna!!
 
Updatering av läget
 
 
I och med att jag av misstag la ut en bild på en sjukhussäng på snapchat (skulle spara bilden men klickade så den lades upp på mystory istället) så vet många säkerligen redan att jag legat inne igen. Anledningen vet de flesta också - överdoser av receptbelagda läkemedel som en gång gjorde att jag lades in på intensivvårdsavdelningen och andra gången lades jag in på medicin C4 med hjärtövervakning på båda avdelningarna (har gjort fler men inte lika allvarliga). Jag tänkte bara säga tack till alla som bryr sig, men även be er om att inte prata med mig om det än. Jag behöver en paus från det då allt just nu är väldigt intensivt. Som sagt, tack för att ni bryr er, men fråga inte varför eller hur, för det vet jag inte själv. Det jag däremot vet är att det knäcker mina nära totalt. Tänk mamma som gång efter gång måste se sin dotter åka iväg i ambulansen helt ovetande om vad som komma skall och helt okontaktbar. Som ständigt undrar hur det kommer gå och om jag kommer överleva eller inte. Tänk min bror, mina vänner, mammas sambo som alltid måste ringa ambulansen och se mig försvinna mer och mer in i en annan värld där medicinerna drogar ner mig samtidigt som han måste ta hand om mamma. Men tänk även på mig. Vad många inte förstår är att det knäcker mig med. Efter den senaste gången grät jag konstant, fick panikattack efter panikattack och skrek att jag inte orkade mer, för det gör jag inte ibland. Allt går bara runt och runt och runt och det känns så hopplöst. Jag är hemma, tar överdos, åker ambulans, läggs in, kommer hem, tar överdos, åker ambulans och läggs in, om och om och om igen. Klart som fan det tar på mig också! Jag vill inte ta överdoserna, men jag gör det ändå, för även om jag verkligen inte vill, så är det allt jag vill. Jag vill inte, men jag vill. Det knäcker mig. Det knäcker oss alla och jag önskar såå att jag kunde sluta. Men jag kan inte. Jag vet att så fort jag får chansen händer det igen, men jag försöker stå emot. Jag MÅSTE stå emot!
Med det sagt vill jag än en gång säga tack till alla ni som bryr er, men jag vill inte prata om något än.
Tack igen
 
En enmanssport i lag
 
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen - Ridsporten.. Vår älskade, konstiga sport som växte fram långt innan vi föddes. Vi sitter på ryggen av ett 500kg stort djur, stoppar in en metallbit i munnen som vi styr med, lika så våra vikt hjälper. Hästen lyssnar på oss. Den svänger till vänster när vi omfördelar våra vikthjälper och gör en minimal rörelse i våra händer. Vi trycker med skänkeln och klappar hästen på halsen för att tala om för den att den är duktig. Vi. Vi små, små människor som inte borde ha en chans mot ett sådant sotrt och starkt djur. Vi, små, små människor har ledarrollen, fast vi är en tiondel av hästen. Fast det häftigaste av allt - vi har samspel. Vi kan leda hästen utan några som helst medel och den följer efter. Vi kan hoppa över metershöga hinder och vi kan dansa på en dressyrbana. Vi. Du och jag. Jag och Nelli. 
 
Ridsporten är en enmanssport i lag, och du kanske undrar vad jag menar med det? Jo, vi är ensamma. Jag är ensam med Nelli. Hon och jag är ett lag, men jag är ensam människa, vilket ur et humanskt perspektiv innebär att det är en enmanssport, jag jobbar solo. Men är det verkligen så? Kan man verkligen jobba ensam för att ta sig framåt i denna sport? 
Nej. 
Svaret är nej. 
Det går inte
För visst är det så att när du kommer till en hopptävling och ska in på framhoppningen själv så har du ingen chans. Du har ingen där som kan hjälpa dig att sänka eller höja dina framhoppningshinder. Du har ingen där som kan säga hur du ska göra, eller hålla din häst när du ska gå banan. Du är körd, för helt ärligt, du klarar dig inte själv. 
 
"Ridsporten är en enmanssport" stämmer inte. Du behöver ha någon där. Du behöver ett team. Du behöver bra foder, du behöver bra hovslagare, du behöver bra tränare och du behöver hjälp på framhoppningen. Fine, du kan räkna bort allt som hovslagare och foder, för det kan du köpa själv. Du kan räkna bort tränare, för dit kan du också ta dig själv, men du kommer aldrig kunna räkna bort det faktum att du inte kan stå själv på framhoppningen utan någon som helst hjälp, and trust me, jag om någon vet, för jag hade aldrig ett team som barn.
 
Att befinna sig på en ponnytävling är intressant. Man ser barnens föräldrar stå på framhoppningen och hjälpa sina duktiga barn, men har ni någonsin sett någon av mina föräldrar där? 
Nej
Jag var det där barnet som fick klara allting själv. Jag fick fråga någon väns mamma om hon kunde hålla min ponny medans jag sprang banan. Jag fick hoppa fram med den som red innan mig och hoppas på att jag skulle hinna hoppa en gång innan de höjde. Visst kunde jag be någon att höja och sänka, för på Gotland är alla väldigt hjälpsamma, men hade detta varit på fastlandet hade jag aldrig haft en chans. 
 
Under en tävling när jag var iväg med Div.1 laget på Strömsholm frågade jag vänligt en mamma om hon kunde sänka ner hindret en gång åt mig, och fick ett snäsigt svar tillbaka - Nej?! Det ska du ha med dig någon som kan fixa!
Jag tappade luften och tårarna trängde sig på starkt bakom ögonlocken, för är det någonting jag alltid saknat så är det hästföräldrar. Jag har alltid önskat att mamma skulle våga hålla i min häst medans jag gick banan. Jag har alltid önskat att mamma eller pappa skulle stå på framhoppningen för att höja och sänka mina hinder, men jag har inte det. Jag har inte det intresset hemifrån och det var just därför det brast. Jag valde aldrig att vara ensam om mitt intresse. Jag valde aldrig att stå där helt ensam på en framhoppning och jag valde inte att leta efter någon som kunde hålla min häst medans jag gick banan, för är det någonting som är säkert så är det att jag helst av allt hade velat lämna min häst till min mamma. 
 
Jag, som alltid varit ensam har funderat på olika lösningar. Kanske skulle man kunna boka i samband med anmälan i TDB att man vill ha hjälp på framhoppningen? Kanske skulle hen kunna stå där och hjälpa de som inte har någon hjälp att höja och sänka? Det finns ju ändå alltid personer som jobbar på tävlingen, och jag kan lova att ut ett sådant ensamt perspektiv som mitt hade all hjälp behövts. 
Sporten är ingen enmanssport. Man behöver andra lika mycket som man behöver sig själv och sin häst. Man kan inte hoppa av mellan varje gång man ska höja, man kan inte vifta med en trollstav för att sänka mellan en annan ryttare och man kan inte ta för givet att någon annans mamma vill hjälpa till, för de har såklart fokus på sitt barn. 
Sporten är en ensam sport. Man är ensam människa i stallet, under ridpassen och när man mockar boxen, men man behöver sitt team. Man behöver ett lag. Häst, ryttare och en som kan hjälpa till. 
 
Jag måste poängtera att jag ändå är lyckligt lottad. Tänk att JAG som har föräldrar som är LIVRÄDDA för hästar fick min första ponny när jag var 13. Tänk att mamma stått ute i kalla minusgrader för att vara med mig på träning eller ta kort på mig i snön. Tänk att pappa kör mig även om hanns intresse står på -7, men de gör det för mig. De gör det för att de älskar mig och vill att jag ska göra det jag älskar. De har alltid funnits där när jag behövt dem. De har åkt till stallet för att mocka om jag varit sjuk eller inlagd. De har stöttat mig ekonomiskt sedan jag var pytteliten och de har velat följa med på tävling ibland, även om de inte har en aning om hästen hoppar fint eller inte, eller om jag rider bra eller dåligt. De har ingen aning, men de har alltid funnits där. 
 
Så, vad vill jag då komma fram till med detta inlägg? Kanske vill jag upplysa ryttarsverige om att det är oerhört jobbigt att vara ensam och att det praktiskt taget inte funkar utan hjälp på en framhoppning. Kanske vill jag lägga fram som förslag att man samtidigt som man anmäler tävling kan anmäla hjälp på framhoppning också, eller hjälp att hålla hästen under tiden det är bangång? Jag vet inte, men som det är nu har de ryttare som inte har samma backup det oerhört svårt, och jag önskar av hela mitt hjärta att alla ni ensamma där ute hittar någon som kan hjälpa er! 
 
Ridsporten, en enmanssport i lag