Nu när jag äntligen klarat mitt körkort och träningarna snart drar igång kan jag inte annat än att vara väldigt, väldigt glad och taggad inför hösten. Samtidigt som jag känner så är jag rädd. Nu har jag en träning bokad en gång i veckan och just nu känns det sååå bra! MEN... Tänk om jag blir sämre igen. Tänk om jag kommer bli lika borta i huvudet igen så jag inte kommer kunna rida. Tänk om jag tar en intox och hamnar på intensiven igen. Tänk om jag läggs in. Tänk om jag som sagt, blir sämre och för borta för att rida. Tänk om.. 

Det skrämmer mig att allt går så bra nu, för jag vet hur sjuk jag kan bli, och det kan gå SNABBT. 
Men samtidigt som allt detta skrämmer mig känns det som att det kommer gå bra, åtminstone nu i början. Jag kan inte säga hur det kommer kännas i framtiden, men just nu känns det ändå stabilt BORTSETT från att jag fortfarande har ett otroligt starkt sug efter intoxer, MEN jag går i behandling för det nu, så förhoppningsvis ska jag lära mig att stå emot även om jag får chansen (jag får inte ha min medicin själv alltså, därav att jag ska kunna lära mig att stå emot, och kunna ha den själv, för just nu kan jag inte det. Får jag tag i tabletter tar jag det oavsett om jag vill eller inte). 
 
Samtidigt som jag tänker allt detta måste jag påminna mig om att livet inte funkar så. Man ska inte tänka "tänk om", man ska leva i nuet och vara taggad på framtiden, för vad vinner jag på att tänka "tänk om jag hamnar på IVA, tänk om jag blir sämre, tänk om"? Ingenting. Inte ett skvatt. Däremot är det inte fel att tänka på det som varit. Att påminna mig om hur tufft jag haft det och hur långt jag faktiskt kommit. Under en period pratade jag inte ens med någon. Jag satt tyst i ett hörn i rummet och stirrade. Jag märkte inte om någon kom in och sa något eller skulle kolla till mig. Jag har gjort otrologt farliga saker och det är bara ett under och ren tur att jag lever. Det måste jag påminna mig om. För långt har jag kommit. Se på mig nu! En hel månad utanför avdelningen och det har gått bra! Visst har vissa dagar varit värre och jag har vaknat upp på intensivvårdsavdelning, men utöver det har det gått sååå bra och jag är verkligen så otroligt tacksam över det även om jag inte vet vad som gjort att allt vänt till det bättre.
 
Imorgon sätter träningarna igång. Jag rider dressyr för Lotta lör-sön och sedan drar hoppträningarna igång nästa onsdag och det ska bli såååå kul! Men som sagt, jag är rädd för att bli sämre och inte ha förståelse från t.ex tränare, MEN jag ska inte tänka "tänk om". Jag ska tänka "Fan vad långt jag kommit" med ett leende på läpparna. Jag trodde ALDRIG jag skulle klara ett liv utanför avdelningar, men här står jag! Wow! 
Som sagt.. imorgon sätter träningarna igång och det ser jag fram emot!

Nu ska jag kolla lite på TV och försöka somna.
Vi hörs imorgon!
Godnatt
 
 
"När började allt?" fick jag som fråga för någon dag sedan, och ja.. När började det egentligen? Händelser som påverkat började från att jag var ca 8 år och framåt, men det började spåra vid 12-13års ålder. Vad som hände var att jag tappade verkligheten någonstans, eller kanske var det då jag stötte på den i ett mer intimt möte. Jag spårade. Jag gjorde många dumma val som jag inte kommer berätta om då jag inte vill att någon ska ta efter, men det var då det började. Som 13-åring. 
Åren gick och allt blev bara sämre och sämre. Jag blev skickad mellan BUP, SOC, skolkurator, lärare osv osv, men det var inte någonting som hjälpte förrän jag till slut flyttade till Josefin och Gustav av olika anledningar. Dem tog hand om mig under några år. Fostrade mig och försökte göra mig till en människa, till slut lyckades dem, men det kom inte gratis vill jag lova. Allt började gå bra även om det var långt ifrån så bra som vissa av mina kompisar hade det. Jag kände mig trygg hemma (hos Josefin och Gustav) och mådde faktiskt bättre! 
 
Till slut, en dag, så krossades allt och någon månad senare lades jag in på psykiatrisk heldygnsvård för första av många, många gånger. Den första inläggningen var på två veckor, sedan blev dem bara längre och längre och längre och till slut var jag där, mot min vilja, på LPT, månader i sträck och även om det på många sätt var den värsta tiden i mitt liv så sitter jag ändå här idag och saknar det. 
Men.. Vad sjutton är det jag saknar kanske ni undrar och helt ärligt undrar jag faktiskt det jag med, men jag saknar det. Jag saknar att tillbringa varje dag med min bästa vän. Jag saknar att vara på tvångsvård. Jag saknar sommarkvällarna och jag saknar mig själv. Jag saknar liksom det som var så sjukt. Jag saknar livet på avdelningen. 

Samtidigt tänker jag efter, och helt ärligt så är det inte det jag saknar. Det är bara det enda jag så difust kommer ihåg. Det är det liv jag levt. Det livet har blivit min trygghet. Varje gång jag är på avdelningen känns det "som hemma" och jag HATAR det. Jag vill att hemma ska vara hemma, inte en kamp. Jag vill att jag ska hata avdelnigen och aldrig vara där. Jag vill inte att allt ska vara så jävla omvänt. Jag vill kunna bryta allt hemma och jag vill framförallt inte behöva kämpa för att vara hemma. För det är så det alltid har känts.
 
Just nu går det faktiskt, konstigt nog, bra för mig hemma. Jag har inte gjort någonting dumtmer än 2ggr, jag har fått in rutiner och jag har kunnat leva mitt liv. Jag har minskat på medicinen och helt enkelt levt lite. Men oj vad det gör mig rädd. Just nu känns det som att jag måste göra allt på en gång. Jag måste bli stor artist, jag måste börja jobba, jag måste vara med kompisar, jag måste gå ut och jag måste rida, MYCKET. Jag måste allt! Varför allt på en gång kanske ni undrar? Jo, för att det känns som jag lever på lånad tid. Snart kommer jag ramla igen. Jag kommer falla ner och ner och ner, för det är så det alltid är. Så fort det går bra så vänder det och går dåligt igen. Jag orkar inte stå emot längre, så jag ramlar tillbaka i gamla mönster som alltid tar mig tillbaka 417 steg, sen sitter jag där, i ett rum på sjukhuset med personal utanför dörren och funderar på vad som gick snett denna gång. För det vet jag aldrig. Jag vet inte vad som är fel. Varför blir jag helt plöstligt en dag bara sämre när det gått bra ett tag? Varför??
 
Än idag vill jag bara falla. Falla tills någon fångar och orkar bära mig ett tag, men det jag vill ännu mer är att bli bättre, för nu vet jag faktiskt hur det känns. Jag har fått känna på det under 2-3 VECKOR, och det är kul! Allt är liksom lite roligt på något sätt och jag hoppas det håller i sig, för den här gången vill jag inte leva på lånad tid, jag vill må okej/bra länge så jag kan lyckas med det jag vill, för oj vad allt detta förstört saker för mig. Jag vill inte att det ska hända igen. MEN.. Samtidigt tänker jag på det varje dag. Att detta kanske bara varar för ett kort tag, men jag är så tacksam. Samtidigt känns det som jag bara är hemma på permis och att jag snart ska tillbaka till avdelningen igen, men jag hoppas jag slipper denna gång. Det längsta jag varit utanför avdelningen är 6 månader, kan jag klara det igen tro? Då menar jag att det ska gå okej/bra i 6 månader, inte att jag ska vara riktigt riktigt kass, men vägra lägga in mig, utan det ska gå bra. 
 
Nu har jag skrivit en hel bibel, så nu bör jag faktiskt runda av. 
Och till dig som kämpar mot demoner - Det kommer vara värt allt kämpande även om man såå gärna vill släppa taget och låta dem ta en, men för var dag vi står emot visar det hur starka vi egentligen är, och vem vet hur starka vi en dag kan bli. Vi klarar det här tillsammans. Du, jag och alla andra. Som sagt - Vi kommer klara det till slut! ♥
 
Inget ska få förstöra för mig nu!
 
För var sekund som går kommer vi närmare vår framtid. För ett år sedan var denna dag min framtid och om ett år har jag en ny. Frågan är vad man vill ha ut av den, vilka förhoppningar man har och vad man är beredd att satsa. Min framtid är ovis, lika väl som er är, även om man besitter sina förhoppningar och tankar. Jag vill massor. Jag vill försöka tänja på mina gränser så jag vågar saker jag inte vågar nu. Jag vill tävla med Nelli. Jag vill jobba i stall. Jag vill plugga juridik. Jag vill plugga till läkare. Jag vill bli artist. Jag vill bli frisk osv osv, och jag tänkte berätta lite för dig nu. 
Jag vill bli artist - Snopet va? ;) Haha, nej, inte direkt... Enda sedan jag var liten har jag velat bli artist. När mina vänner hittat på skojigheter satt jag bänkad framför idol och melodifestivalen trots att mina vänner hoppade omkring i soffan bredvid mig. Jag fokuserade allt jag kunde för att kunna höra deras musik och se deras framträdande, för det intresserade mig mer än mina vänner. När folk frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor och jag gav svaret "artist" sa de alltid, "Ja, men vad vill du bli på riktigt. Du måste ju ha ett jobb". Och ja, det måste jag. Det måste vi alla, och till slut fick de mig faktiskt att tro att jag inte skulle kunna bli artist även om jag i hemlighet alltid hade det som plan A. 
 
Under gymnasietiden började säga "Plan A är artist och plan B är jurist, men det finns ingenting som inte säger att jag kan BÖRJA med plan B och UNDER TIDEN utveckla plan A", och så blev också fallet. Jag studerade juridik på gymnasiet men tillbringade mycket tid i studion där jag skrev och producerade låtar ihop med min fantastskta produsent som trott på mig sedan dag 1. Han är oerhört viktig och så otroligt mån om mig. Både mamma och hennes sambo ger honom eloge efter eloge just för att han bryr sig mer om MIG än om vår musik. Under mina inläggningar har han pratat både med mig och mamma för att kolla vad han kan göra för oss. Han poengterar ofta att vi inte släpper någon låt förrän jag är redo för det etc. Han bryr sig, och det kommer vi komma långt på. En annan hade bara varit ute efter pengar och efter min röst, men inte Patrik. Han är ute efter ett välmående och jag känner mig oerhört trygg och glad över att få göra min resa ihop med honom. 
 
Plan B - som jag sagt varit jurist är inte lika solklar som den var under gymnasiet längre. Jag tycker fortfarande juridiken är oerhört roligt, men samtidigt har jag börjat fundera på en annan plan B, nämligen läkare inom psykvården. 

Varför kan ni säkerligen lista ut själva. Jag har många erfarenheter av olika läkare och vet själv både hur deras beslut och bemötande tas emot av patienter. Eller åtminstonde hur det tagits emot av mig och vissa av mina vänner. Inom psykiatrin är det så oerhört viktigt att bli tagen på allvar. Att höra en läkare som TROR på en och inte bara ser förbi allt för att hålla en utanför exempelvis avdelningen. Visst är avdelningen inget ställe man ska stanna för länge på då det är en falsk trygghet och ett osunt levande i längden, men behöver man vara där SKA man vara där. Punkt. Man ska gå in för varje patient och se hur det går att hjälpa den, och framförallt de som stannar längre eller blir inlagda om och om och om igen. Någonting måste ändras om det fortgår och läkaren måste hjälpa till, inte bara vända ryggen till eller kappan efter vinden och gå där ifrån med en utskrivning i ryggen och sedan få ett meddelande om att en person lämnat, som det exempelvis hände med min vän Johanna. Vissa läkare är superbra, men inte alla och jag vill mer än gärna bli en av de superbra. Vilka studier som skall ta mig dit har jag än inte tagit reda på, men jag vet att jag har kapacitet för det om jag bara lägger manken till, just för att jag är så driven i att hjälpa andra som är i liknande sits som mig. 
 
Bli frisk är också någonting jag vill, och ena läkaren har föreslagit behandlingshem, men jag har inte fattat något beslut än, men vi har lyft frågan och eventuellt börjat fundera kring för och nackdelar, samt var och när. Men det är ett senare problem. OBS!! Detta är bara spekulationer än så länge!!
Tävla Nelli och jobba i stall har jag också funderat på. Att tävla Nelli är ju en självklarhet, men jag skulle såååå gärna vilja starta åtminstonde 120, åka på meetings och bara ha det så jävla kul ihop! (ursäkta språket)
Självklart har vi det roligt även hemma och jag trivs sååå bra med just Nelli. Jag älskar när jag kommer ut till henne i hagen och får puss-bomba henne, och när jag slutar tar hon upp mulen mot min mun igen och vill att jag fortsätter. Jag älskar att stå och klia henne i pannan och sköta om henne som en prinsessa. Vi har så kul! Visst har även vi sämre dagar, precis som vem som helst, men det är bara sunt. Jag tror inte att en frisk rellation är guld och gröna skogar. Jag tror att man behöver "bråka" ibland, tycka olika och våga säga det till varandra, och det gäller ju faktiskt även hästarna också på något sätt. Visst är det inte bra att stå och slå eller skrika på varandra, men allt kan inte gå som på räls. 
 

Sist men inte minst vill jag ta mitt efterlängtade BE-körkort som jag håller på med nu!! Som sagt, jag är igång. Jag och pappa har kört lite nu och jag lär mig betydligt snabbare än vi båda hade förväntat oss. Teorin sitter jag med just nu och ska fortsätta så fort jag skrivit klart här. Visst får jag godkänt på 99% av proven men det är inte alltid med jättemarginal, så mer plugg, mer plugg!
 
Om du orkat läsa någonting av detta skulle det vara väldigt intressant att se vad du hoppas att framtiden skall ge dig. Kommentera jättegärna!!