Karolina Westberg

Morgonträning
(Film på insta @Karrowestberg)
Hejsan!
Nu sitter vi i soffan och kollar på film nr 2 efter en skön morgon. 
Vi kom upp lite sent, så vi fick skynda oss väldigt mycket, och släppte ut hästarna i rekordfart, sen hämta ett par skor till mig vid mamma och iväg till hallen där vi skulle på vår morgonträning. Det var cirkelträning, vilket innebär att man kör en satt tid på olika stationer med olika övningar. I detta fall körde vi 2 varv med 1min på varje station och sista varvet var det bara 40sek på, för att sen köra vidare med någon annan grej, haha ;)
Träningen var iallafall väldigt lagom. Det var jobbigt, men man blev liksom inte helt slut i kroppen, vilket är väldigt bra då vi ska rida hästarna snart och imorgon har jag cirkelfys+fotbollsträning, så detta var väldigt lagom och en väldigt skön start på dagen. 

Nu tänkte jag plugga lite marknadsföring, och sen blir det mat och stallet. 
Ha en bra dag!
 
Holy shit, vad jag är trött
Oj, är det ens möjligt att bli så här trött?
Styrketräningen var SJUK!! Asså jäklar vad mina ben dog.. Dom lydde inte alls efter ett tag och en gång föll jag pladask på golvet. Ajsingbajsing.. 
Nu är jag iallafall hemma och har ätit lite choklad och annat gott, hehehe, ajsingbajsing igen ^^.  
Jag är verkligen sjuuuukt trött, men har grejer som måste fixas innan jag kan somna. Blogginlägg MÅSTE skrivas, och jag måste kolla igenom lite inför en redovisning imorgon. 
Jag längtar INTE tills imorgon.. Kommer jag ens komma upp på hästen liksom? ^^.
 
Skadan som förändrade mitt liv




Det är med blandade känslor jag publicerar det här inlägget, och jag hade nästan glömt bort att det är idag det är ett helt år sen jag var med om ridolyckan som förändrade hela mitt liv och hela mig, och vissa kanske tycker det låter konstigt, men jag är så otroligt tacksam över hela händelsen och ser det mesta positivt faktiskt.
För er som är nya här på bloggen så var det som hände att jag hoppade en grön häst som hoppade rakt igenom ett hinder och gick omkull med mig, vilket resulterade i att jag spräckte mjälten.

Tänk att det är ett helt år sen jag tog åkte iväg på hoppträning och föll så illa att jag lika gärna kunde varit död idag och jag minns allt lika tydligt nu som då. Jag minns hur jag kände hur hästen försvann och att jag såg henne komma emot mig och jag tänkte "shit, jag är körd", men tack och lov hann hon stanna och landade bara på mina fötter. Jag minns hur det kändes som att hela jag försvann och när jag sen tittade upp såg jag Vickan och Hillevi (Linneas mamma och min dåvarande hopptränare) sitta framför mig. Jag minns att dom pratade med mig och att jag hörde varenda ord dom sa, men jag kunde inte svara hur mycket jag än försökte. Jag kunde verkligen inte. Till slut sa Hillevi "hör du oss?" Och då fick jag äntligen fram "det gör så äckligt jävla ont i magen". Därefter kändes det som att tiden rusade i 180, samtidigt som den stog still. 
Jag blev hjälpt in i kafeterian där jag fick ligga i en soffa. Så länge jag hade någon vid mig gick allt helt okej, men så fort jag var ensam trodde jag att jag skulle dö och fick ingen luft osv. Panik helt enkelt. Till slut, efter mycket om och men, så ringde Hillevi 112. Brandkåren kom snabbt och efter ca 40min kom även ambulansen och färden började mot sjukhuset där jag sen svingades in i ett kaos med tusen människor som skulle ta hand om mig och undersöka vad som var fel. In till röntgen och sen var det klart. Mjälten var spräckt och jag rullades direkt in till intensiven där jag blev tillkallad hela tiden med massa sladdar och grejer i kroppen. Jag minns att jag kände mig så otroligt tjock och att jag i efterhand fick reda på att jag hade en liter blod i magen som läckt från mjälten. Jag minns även hur jag inte kunde andas alls en gång och än en gång hann tänka att det var slutet på mitt liv nu, men läkarna kom och jag klarade mig. 

I efterhand fick jag reda på att jag var otroligt nära på att inte få uppleva min 17-årsdag. Tänk.. Jag höll på att dö 16 år gammal, dagen innan min mammas födelsedag, 5 dagar innan min lillebrors och 10 innan min pappas. MEN jag överlevde. Förstår ni hur fantastiskt det känns? Jag fick chansen att leva vidare när jag lika gärna kunde blivit av med mitt egna liv. 

Jag låg på sjukhuset i 1,5 vecka, men var inte helt frisk förren 3 månader senare och hela händelsen har verkligen ändrat både mig och mitt liv. 
Att ha varit så nära döden gjorde att jag lärde mig att man aldrig kan ta någonting för givet. Jag vet aldrig vem som lever imorgon. Jag vet aldrig vad som händer imorgon och det är aldrig en självklarhet att man är frisk eller har det man har, och att jag fick lära mig det i sån ung ålder kommer jag alltid vara tacksam över, även om det var den värsta smärtan jag någonsin känt och som aldrig kommer gå att beskrivas för någon som inte upplevd det själv. Att få gå mina första steg några dagar efter olyckan, att få gå på toa, duscha, sitta upp, att få dricka och äta och att kunna andas klokt igen kommer aldrig mer vara en självklarhet för mig, och jag tror inte någon av er förstår hur tacksam jag är över att jag har det så bra som jag har det. 

Att jag ännu inte är helt fri från min rädsla och beskyddande känsla för livet är dock något jag får jobba vidare på, och det har blivit sååå mycket bättre, men jag undrar om jag någonsin kommer kunna bli så "tuff" som jag var innan.

Tusen tack till alla som hjälpt mig. Vickan och Hillevi för att ni hjälpte mig i ridhuset, mina vänner som hälsade på mig på sjukhuset, Josefin som hjälpt mig tillbaka i ridningen och alla andra. TACK!